Jag har dragit igång en ny blogg, Du gröna nya värld, om miljöpolitik, grön ideologi och neomaterialistisk ekosofi. Den nya bloggen är en avknoppning av serien inlägg på den här bloggen som gått under samma namn (del 1, 2 & 3).

Det finns en rad skäl till att jag startat en ny blogg. Ett är att strötankar och sentenser inte haft något riktigt fokus. Jag har bloggat om vadhelst som fallit mig in, och funnit en stor frihet i detta. I perioder har denna frihet varit problematisk – på flera sätt. Dels har jag ibland avundats de bloggar som har ett tydligt fokus, ett särskilt perspektiv utifrån vilket de kunnat ta upp en relativ bredd av ämnen. Dels har jag – vilket är värre – allt oftare på senare tid drabbats av skrivkramp som följd av att det finns så mycket att ta upp. Jag har ett ganska stort antal halvfärdiga utkast – och blott marginellt färre  publicerade inlägg där jag utlovat en fortsättning och ännu inte skrivit någon.

Ett annat skäl är att jag på sistone hittat ett spår som jag skulle vilja utveckla vidare. Det handlar om grön ideologi, neomaterialism och ekosofi. Och det slog mig att bästa sättet att göra den ambitionen rättvisa vore  att starta en ny blogg om det. Jag hade två andra alternativ: 1) att köra det spåret på strötankar och sentenser, men också blogga om annat här, 2) att renodla strötankar och sentenser med inriktning på det spåret. Inget av de båda alternativen skulle riktigt ta vara på att jag nu funnit det fokus jag sökt. Det andra alternativet skulle dessutom kännas som ett alltför stort avsteg från den stora frihet som trots allt varit det roliga med den här bloggen. Den är alltså inte nedlagd, så lägg till strötankar och sentenser i din RSS-läsare.

Den avgränsning, eller de begränsningar om man så vill, som jag satt upp för Du sköna nya värld känns just nu väldigt befriande. Jag kommer där att blogga om grön ideologi och neomaterialistisk ekosofi. Utgångspunkten kommer inte att vara partipolitik, utan ambitionen är att föra en ideologisk och filosofisk diskussion. Politiska partier kommer stundom att beröras, men alltid med syfte att utveckla de ideologiska och filosofiska aspekterna. Taktik och strategier för att maximera röster är helt ointressant i sammanhanget. Det betyder inte att jag anser att sådant är oviktigt – bara att det faller utanför min avgränsning. En viktig inspirationskälla är den trend inom samhällsvetenskaperna och humaniora som ibland går under beteckningen ”posthumanism”. Men bloggen handlar inte uteslutande om denna trend.

***

Två inlägg har hittills publicerats på Du gröna nya värld. I det första gör jag bland annat följande avsiktförklaring.

Du kommer här att stöta på namn som Gilles Deleuze, Félix Guattari, Manuel Delanda, Donna Haraway, Bruno Latour, Noortje Marres, Jane Bennett, Baruch Spinoza, Arne Næss, Ilya Prigogine, Vladimir Vernadskij, Pjotr Kropotkin, Henry David Thoreau, Gabriel Tarde, Gregory Bateson och Georges Bataille. Det kommer att resoneras kring geologi och evolutionsbiologi, cyborger och systemteori, feminism och biologism, intersektionalitet och homosocialitet, komplexitetsforskning och queerteori, svärmintelligens och Intelligent Design, kulturkrig och vetenskapskrig, kreativitet och memetik. Och mycket annat.

Det andra inlägget, Vilka röstar på Miljöpartiet de gröna?, är inledningen till ett försök att inringa grön ideologi från något slags realpolitiskt perspektiv.

***

Ett antal inlägg från strötankar och sentenser har följt med till arkivet för Du gröna nya värld. Min avsikt är att efter hand revidera dessa genom att skriva nya inlägg, varefter jag raderar det ursprungliga inlägget ur arkivet på Du gröna nya värld. (De kommer förstås fortfarande finnas kvar i arkivet här på strötankar och sentenser.) De inlägg det rör sig om är följande.

• Vetandets gränser, den 24 september 2006
• Det kroppsliga, den 26 september 2006
• Tiden och historien, den 2 oktober 2006
• Språket och kulturen, den 5 oktober 2006
• Det transcendentala, den 10 oktober 2006
• Vad är hållbar utveckling?, den 26 november 2006
• Debatt om GMO i Göteborgs Fria, den 9 januari 2007
• En grön diskussion om frihet, den 29 januari 2007
• Grönt, med nyanser av brunt, den 20 februari 2007
• Vad är grön feminism?, den 10 mars 2007
• Ekologins plats i grön ideologi, den 15 mars 2007
• Kritik av det vetenskapliga förnuftet, den 29 augusti 2007
• Ekofascism och anarkoprimitivism, den 15 november 2007
• De gröna och komplementärmedicinen, den 25 november 2007
• Vänsterpartiet vill stå på ekologisk grund, den 4 maj 2008
• Medborgarrättspartiet de gröna, den 19 juni 2008
• Onaturliga människor och sociala konstruktioner, den 22 augusti 2008
• Natur, Kultur och en textbesatt ”pomovänster”, den 25 augusti 2008
• Massans intelligens bättre än expertstyre, den 26 augusti 2008
• Anteckningar om utopiska energier, den 15 november 2008
• Var finns individen i FRA-samhället?, den 18 november 2008
• Frihet – eller att inte ha något kvar att förlora, den 14 december 2008
• Vad är det intelligenta med Intelligent Design?, den 16 december 2008
• Humanism utan antropocentrism, den 17 december 2008
• Det nya miljöpartiet, den 21 januari 2009
• Om världen var som Sverige, den 22 januari 2009
• Urbana ekologier, den 5 mars 2009
• Miljöpolitikens breda genomslag, den 31 mars 2009
• För en neomaterialistisk ekosofi, den 22 juli 2009

***

Bloggkoll: Sakine är inte helt avogt inställd till Göran Hägglunds försök att ta efter republikanerna, Anna tycker att man ska skilja på slöja och slöja, Anna-Lena  känner sig kluven inför nya utställningen på Forum för levande historia, Lina kommenterar en debatt om Malmö stadsbibliotek, Evelina delger sina tankar om kulturproppen, Johanna skriver motsatsen till en Slitzartikel, Isobel påpekar folkpartisters avsteg från liberalismens grunder, Charlotte kommenterar ”nyheten” om Ahmadinejad påstått judiska börd, Louise gör en genomgång av feminismer, Maria vill ha mer migration, Emma presenterar en översikt över övervakningslagar och Marie dekonstruerar Göran Hägglund.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: miljöpolitik, grön ideologi, ekosofi, neomaterialism, posthumanism, nymaterialism

Men den uppdateras, som ni redan märkt, högst sporadiskt. Bland annat på grund av en del andra åtaganden som upptar mycket av min tid. Som att jag blivit pappa. Jag har också börjat jobba med nya tankesmedjan Federa.

I ett tidigare inlägg, för mer än två år sedan, frågade jag om det behövs fler tankesmedjor. I första inlägget på Federa.se besvaras den frågan med ett Ja. Två särdrag som skiljer Federa från Timbro, Arena idé och Cogito är 1) att inte vara hemmahörig i någon specifik ideologi, utan att undersöka hur just vår tids förutsättningar kan få för inverkan på idédebatten, och 2) att utnyttja de radikalt förändrade informationsteknologierna för att bidra till mer livfulla offentligheter. Federa är heller inte systemskritiskt i bemärkelsen att kasta grus i maskineriet eller att protestera. Vi jobbar inte kritik – vi jobbar kritikalitet. Det intressanta är inte att peka på vad som är fel. Andra gör det bättre. Det intressanta är att formulera alternativen.

På min egen blogg, den blogg du läser just nu, kommer jag fortsätta posta så där lagom pretentiösa inlägg i gränslandet mellan filosofi och politik. Påbörjade spår – som detta, detta, detta och detta – kommer att fullföljas i den mån det förblir intressant. Så värst mycket partipolitik blir det nog inte.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: tankesmedjor, tankesmedja, think tank, Federa, Timbro, Arenagruppen, Cogito, idédebatt, informationsteknologi, offentlighet, samhällskritik, kritikalitet, postprotest

För snart två år sedan gjorde jag en reflektion här på bloggen med utgång från skriften Perspektiv på grön ideologi (red. Angela Aylward). Det är dags för ett nytt nedslag – med fokus på själva verklighetsbeskrivningen.

Jag tar min utgångspunkt i fjärde kapitlet av Perspektiv på grön ideologi, ”Grundpelare för en grön ideologi”, skrivet av Henrik Hallgren. Författaren går igenom sex perspektiv som han anser vara grundläggande för grön ideologi:

1. Den gröna förståelsen – allt hänger samman
2. Den gröna etiken – kärleken till livet
3. Den gröna maktanalysen – de sammanvävda förtrycken
4. Grön demokrati – deltagande och decentralisering
5. Grön ekonomi – kretsloppstänkande och självtillit
6. Grön livsstil – livskvalitet och enkelhet

Jag vill här begränsa mig till de första två ”grundpelarna”: en ontologi som bygger på ett holistiskt perspektiv (ser helheter och delar i samspel) och en etik som är i grunden biofilisk (har kärleken till livet som sin kärna). De båda hänger förstås intimt ihop. Övriga punkter vill jag återkomma till – punkten som handlar om grön maktanalys tycker jag är särskilt intressant (och kan ställas i relation till det analytiska begreppet intersektionalitet, till pågående förändringar av diskrimineringslagstiftningen samt till 1990-talsdiskussionen bland frihetliga socialister om så kallad förtryckssamverkan).

Vad är det för ontologi den gröna ideologin baseras på?

Nationalencyklopedin, NE.se, definierar ontologi som,

läran om de begrepp eller kategorier som man behöver anta för att kunna ge en sammanhängande, motsägelsefri och uttömmande beskrivning och förklaring av (någon del av) verkligheten.

I första kapitlet av Perspektiv på grön ideologi argumenterar Tomas Q Nilsson för att en ideologi består av tre delar: 1) verklighetsbeskrivning (hur saker och ting är), 2) utopi (hur vi vill att de ska vara) och 3) medel (hur vi bör göra för att 1 ska bli 2). Jag vill hävda att en ideologi (och nu använder jag inte termen i marxistisk mening) med nödvändighet alltid har en ontologisk grund. Exempelvis är historiematerialism (snarare än idén om arbetarklassens organisering mot kapitalismen) grunden för en marxistisk socialism, medan individualistisk atomism (snarare än idén om den fria marknaden och kritiken av statsapparaten) är grunden för åtminstone vissa sorters libertarianism. Ontologi är den grund på vilken allt annat bygger.

Vilken är då den gröna ontologin? Jag citerar Henrik Hallgren.

Den gröna förståelsen av världen är istället [för liberalismens atomism och socialismens kollektivism] holistisk och relationell. Det är en ekologisk världsbild som betonar alltings samhörighet och samverkan. Världen ses som ett dynamiskt samverkande nätverk av relationer i viket det inte finns några absoluta gränser mellan det levande och det icke-levande, det mänskliga och det icke-mänskliga, mellan kropp och själ. Vi existerar inte som separata enheter som sedan går in i relationer. Från stunden vi föds är vi skapade av och samutvecklas i sådana relationer (…). Detta innebär att vi inte kan studera en organism avskild från sin omgivning. En organism måste förstås i relation till det ekologiska sammanhang där den ingår. Likaså måste ett ekologiskt perspektiv på människan innebära att vi försöker förstå människan som ingående i och formade utifrån större ekologiska och sociala helheter. Helheterna kan inte enbart reduceras till sina delar utan formar självorganiserande system på olika nivåer (…). James Lovelock har fört fram teorin att hela jorden – Gaia – kan sägas fungera som ett sådant självorganiserande system som bevarar livsförutsättningarna i biosfären (…).

Jag tycker det här är en bra sammanfattning, men vill passa på att fördjupa och vidareutveckla den. Till min hjälp tar jag främst Jane Bennett, professor i statsvetenskap vid Johns Hopkins University i Baltimore, Massachusetts, USA, och författare till bland annat en bok om den amerikanske filosofen Henry David Thoreau (han som skrev Skogsliv vid Walden och myntade begreppet ”civil olydnad”). Med en artikel i tidskriften Political Theory, ”The Force of Things: Steps toward an Ecology of Matter” (2004), och den kommande boken Vital Materiality: The Political Life of Things, skissar Bennett på något hon kallar ”Thing-power materialism” – något som skiljer sig från den marxistiska historiematerialismen, såväl som från det Bennett kallar ”body materialism” (Merleau-Ponty, Foucault, Irigaray och Butler). Den är inte antropocentrisk.

Fortsättning följer.

***

Mer på samma tema: Christopher Kullenberg, ”Grön materialism, vitalism och politik”, Karl Palmås, ”Steg mot en mer spännande grön idédebatt: Del 1, 2 och 3)”, ”Politiken, passionen och post-miljörörelsen”, Heiti Ernits, ”Tingens kraft”, ”Frankensteinska natur-kulturella monstret”, ”Vi alla är cyborger”, undertecknad, ”Vad är hållbar utveckling?”, ”Onaturliga människor och sociala konstruktioner”, ”Natur, kultur och en textbesatt pomovänster”.

***

Bloggkoll: Anna-Lena kommenterar Brårapport om politiskt våld, Marie rekommenderar en renässans för ”den andra vänstern”, Evelina har funnit en plats av skönehet, Ia menar att Andreas Malm inte är historieskrivare utan ideolog, Louise deltar i panel av Liberati på Stockholm Pride och Emma vill stoppa Stockholmsprogrammet.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: neomaterialism, ekosofi, grön ideologi, Angela Aylward, Jane Bennett, Henrik Hallgren, holism, ontologi, etik, biofili, biocentrism, makt, maktanalys, intersektionalitet, antidiskrimineringslagstiftning, antidiskrimineringspolitik, antidiskriminering, diskriminering, frihetlig socialism, förtryckssamverkan, Tomas Q Nilsson, utopi, ideologi, marxism, socialism, historiematerialism, arbetarklassen, kapitalism, individualism, atomism, marknad, statsapparaten, libertarianism, ekologi, självorganisering, systemteori, James Lovelock, Gaia, Gaiahypotesen, biosfären Henry David Thoreau, materialism, Maurice Merleau-Ponty, Michel Foucault, Luce Irigaray, Judith Butler, antropocentrism, vildhet, naturen, naturalism, Lucretius, epikurism, flödesontologi, Gilles Deleuze, Deleuze, Spinoza, Baruch Spinoza

Jag lade tidigare upp ett utdrag ur förordet till Johan Lönnroths bok Den tredje vänstern. Boken finns nu i tryck, på etiketten Federa, och i Göteborg och Stockholm blir det arrangemang kring boken den 13 respektive 16 juni.

Från bokens baksidestext:

Den tredje vänstern är ännu i sin inledande fas. Och eftersom historiens list nästan alltid överträffat människans, kan vi inte ännu veta så mycket om den. Den är ännu dröm och förhoppning mer än realitet. Men tendenserna finns där i nutidens rörelser: Människor som verkar för demokrati och självförvaltning i sina företag och bostadsområden. Människor som vill leva i harmoni med naturen och som spränger gamla könsroller. Människor som ser sig som världsmedborgare och bygger den globala demokratin. – ur Författarens förord.

Med Den tredje vänstern tar Johan Lönnroth ett samlat grepp på den politiska vänsterns historiska utveckling sedan 1800-talet. Fokus ligger främst på svenska förhållanden, men detta är förankrat i en internationalistisk och frihetlig grundsyn. Boken belyser vänsterns förhållande till feminismen och till ekologin – och ställer relevanta frågor om framtiden. Vart är vänstern på väg?

Arrangemang kring Den tredje vänstern

Göteborg, lördagen den 13 juni

Tid och plats: kl 15.00-16.30 på Lohrs Pocket MedMera, Kapellplatsen 2

Vi bjuder på lite vin med något slags tilltugg. Boken kommer att finnas för försäljning till självkostnadspris (125 kr). Vi ägnar väl si så där en kvart åt att presentera boken, sedan är det fritt fram för vinsippande och samtal om vänsterns framtid under cirka en trekvart.

Stockholm, tisdagen den 16 juni

Tid och plats: kl 18.30-19.30 på Söderbokhandeln, Götgatan 37

Vi bjuder på lite vin med något slags tilltugg. Boken kommer att finnas för försäljning till självkostnadspris (125 kr). Vi ägnar väl si så där en kvart åt att presentera boken, sedan är det fritt fram för vinsippande och samtal om vänsterns framtid under cirka en trekvart.

***

Onsdagen den 27 maj var det släppfest för boken i Göteborg, genom ett samarrangemang med CMS Göteborg (CMS utläses Centrum för marxistiska samhällsstudier) i ABF:s lokaler. Ett femtiotal personer kom, och det blev en mycket lyckad tillställning med bra diskussion och ett trevligt mingel efteråt.

Bloggat: Per Herngren var på släppfesten och skrev en recension på sin blogg. Claes Krantz fotade. Redan inför arrangemanget, innan boken ens fanns i tryck, skrev bis-bloggen om det. (Med en god slutkläm!)

Uppdatering, den 5 juni: Ann Schlyter skriver i Veckobladet om boken.

***

Lästips: Ett avsnitt ur boken finns i modifierad form på Alba – Sveriges mest anrika nättidning. Läs gärna det för ett smakprov!

Kuriosa: Begreppet ”den tredje vänstern” myntades av den finlandssvenske ekonomen Jan-Otto Andersson för finska Vänsterförbundet. Det har även använts av Olle Sahlström och Jan Sjunnesson. Johan Lönnroth skrev som riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet 1997 en första upplaga av Den tredje vänstern, recenserad bland annat i Arbetarmakt. Boken som nu ges ut av Federa är en uppdaterad och avsevärt omarbetad andra upplaga. Kapitlen har under omarbetningen funnits i en mellanversion som ”Västgötaskolans Studiebrev” på föreningen Vägval Vänsters webbplats.

Uppdatering: Charlotte Wiberg, som illustrerat bokens omslag, gör reklam för den på sin blogg kamferdroppar.

***

Bloggkoll: Marie förespråkar en bred intellektuell idédebatt, Sanna lyfter fram det positiva med Centerpartiet, Emma diskuterar mansdominansen i Piratpartiet, Marta har hållit tal om religionens (eventuella) återkomst, Maria bemöter Andreas Carlgrens kritik av Miljöpartiet, Louise kritiserar Nätverket mot rasism, Charlotte tar upp fallet Kurras, Isobel försvarar yttrandefriheten, Johanna rekommenderar kandidater till Europaparlamentet, Evelina vill se kultur som ekosystem, Lina resonerar kring kulturministern och Pirate Bay, medan Anna-Lena pekar på Sverigedemokraternas grottmänniskoåsikter.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Federa, Johan Lönnroth, tredje vänstern, internationalism, feminism, frihetlighet, ekologi, demokrati, världsmedborgarskap, självförvaltning, Centrum för marxistiska samhällsstudier, Lohrs Pocket MedMera, Söderbokhandeln, Alba, Jan-Otto Andersson, Olle Sahlström, Vänsterpartiet, Arbetarmakt, Vägval Vänster

Jag skrev tidigare ett inlägg om urbana ekologier, där jag förespråkade ett mer uppdaterat sätt att se på stadsutveckling. Här i Götet har stadsdelen Gårda blivit en fallstudie över Göteborgsandans hämmande av kreativitet.

• Göran Johanssons bastuklubb vill bygga parkeringshus.
• Andra vill göra Gårda till ett centrum för kreativitet.
• Hur tänker egentligen företrädarna för Miljöpartiet i Göteborg?

Kom igen nu – lämna bastuklubben och utred alternativen för Gårda!

Andra bloggar om Gårdarivningarna: Karl Palmås, Johan Karlsson I, II, Johannes Åsberg, Eva Obenius, Bevara Gårda och Yimby GBG I, II.

Uppdatering: Evelina Wahlqvist sällar sig till skaran kritiker. Eva Obenius igen.

***

Lästips: Förra gången missade jag tyvärr att ta med Evelina Wahlqvists tankar om stadens ekologi. Läs med fördel också Heiti Ernits om Gårda.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Gårda, Göteborg, stadsbyggnad, stadsplanering, Göteborgsandan, Miljöpartiet, Göran Johansson, Kia Andreasson, urbanekologi, urbanism, stadsutveckling

Under våren släpps Johan Lönnroths bok Den tredje vänstern i en andra, avsevärt omarbetad upplaga på etiketten Federa. (Första upplagan kom 1997). Här följer en liten teaser ur utgivarens förord.

När Johan Lönnroth 1997 gav ut första upplagan av sin bok Den tredje vänstern var det i egenskap av riksdagsledamot och vice ordförande för Vänsterpartiet. Det var ett parti som strukit ordet ”Kommunisterna” i sin beteckning och just börjat kalla sig feministiskt. 1997 var det inga andra partier i Sverige som gjorde det sistnämnda. Sedan dess har mycket vatten flutit under broarna, och det politiska landskapet har omdanats en hel del.

I riksdagsvalet 1998 nådde Vänsterpartiet sitt bästa resultat någonsin, med 12 procent av valmanskårens stöd. Efter att under decennier ha varit ett passivt stödparti till Socialdemokraterna var partiet i den positionen att man kunde sluta samarbetsavtal om den ekonomiska politiken med den socialdemokratiska regeringen, och efter riksdagsvalet 2002 formulerade Socialdemokraterna och Vänsterpartiet tillsammans med Miljöpartiet ett samarbetsprogram på hela 121 punkter. Men efter riksdagsvalet 2006, då det borgerliga fyrpartisamarbetet Allians för Sverige bildade regering, låg Vänsterpartiet på 5,85 procent – ett valresultat på en för partiet under efterkrigstiden mer normal nivå. Hur kan detta förklaras?

Johan Lönnroths Den tredje vänstern belyser frågan, men boken tar också ett mycket bredare grepp på den politiska vänsterns utveckling sedan Karl Marx och Friedrich Engels skrev sitt kommunistiska manifest. Efter revolutionsåret 1848 har allmän rösträtt införts i en rad länder och arbetarrörelsens partier har kommit till makten genom demokratiska val. Kommunismens löften prövades i Sovjetunionen, Östeuropa och Kina, men visade sig vara en mardröm lika mörk som fascismen. Många inom vänstern förlorade tron, i den mån de hade den, på kommunismen redan under 1960-talet. Avståndstagandet från Sovjetsystemet var – vid sidan av den skarpa kritiken av kapitalismen och av den imperialism som fortfarande präglade förhållandet mellan Väst och den så kallade Tredje världen – ett framträdande drag hos 68-rörelsen. Minns protesterna mot Sovjetunionens intåg i Tjeckoslovakien. 1970-talets svenska ”bokstavsvänster” (MLK, KFML/SKP, KFML(r), etc.) är ett kapitel som lätt får oss att glömma det. Vad är då alternativet för den vänstersinnade, om inte en socialdemokrati av det urvattnade slag som försöker vara både staten och kapitalet till lags?

Det är först på 1960-talet som man kan tala om en miljörörelse i någon mer avgörande betydelse. 1962 kom Rachel Carsons Tyst vår, som kritiserade användandet av miljögifter inom jordbruket. Kvinnorörelsen är betydligt äldre, men fram till 1970-talet fick kampen för jämställdhet till stor del finna sig underordnad rösträttskampen och klasskampen. Idéer om krigsmotstånd och internationell solidaritet fanns inom arbetarrörelsen från början, men vid första världskrigets utbrott kom de till korta – för att åter på allvar vara i ropet först med 1960-talets antikoloniala och antiimperialistiska rörelse rörelse mot Vietnamkriget [Ändrat den 8 maj]. Det finns ett rikt arv för en vänster efter 1968 (och -89) som tror på demokrati, jämställdhet, världsmedborgarskap och ekologisk hållbarhet.

***

Bloggkoll: Mikaela slutar blogga (och är saknad), Ia har återupptagit bloggandet (och tagit sig an en avhandling om prostitution), Charlotte undrar vad den där ”världsionismen” är som Irans Ahmadinejad pratade om på FN-konferensen, Marie vill värna forskningens frihet, Louise har blivit intervjuad om narkotika och skadereduktion, Emma rapporterar om antipiratlobbyns desinformation, Evelina har presenterat sin forskning om kreativitet på konferens i Cardiff, medan Sakine debatterar bröst.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Federa, Johan Lönnroth, tredje vänstern, Vänsterpartiet, kommunism, feminism, valet 1998, 121-punktsöverenskommelsen, Socialdemokraterna, Miljöpartiet, Alliansen, Karl Marx, Friedrich Engels, rösträtt, Sovjetunionen, 1968, bokstavsvänstern, miljörörelsen, Rachel Carson, kvinnorörelsen, klasskamp, arbetarrörelsen, fredsrörelsen, internationell solidaritet, världsmedborgarskap

I min serie om miljöpolitik, grön ideologi och ekosofi är det nu dags för tredje delen: ”Miljöpolitikens breda genomslag” (del I, II). Vi fortsätter vårt sökande efter en grön ideologi genom några nedslag i miljöopinionens historia.

Sju gröna riksdagspartier – eller bara ett?

Den 1 februari 2007 publicerade MiljöBloggAktuellt (en blogg startad av frilansjournalisten Sven Cahling för Naturvårdsverkets tidning MiljöAktuellt, hösten 2006, men fristående sedan 2007) en e-postutfrågning av de sju riksdagspartierna. Var och ett hade ombetts svara på frågan om huruvida det är ett grönt parti. Samtliga svarade Ja, med lite olika motivering. Moderaterna svarade att ”det beror på vad man lägger i orden ‘grönt parti’”, men landade slutligen i ett Ja. Folkpartiet, Kristdemokraterna, Socialdemokraterna och Vänsterpartiet svarade Ja utan större utvikningar, medan Miljöpartiet sade sig vara det enda gröna partiet i Sveriges riksdag och Centerpartiet ansåg sig ha varit grönt ”långt innan man började använda grön politik som benämning för miljöpolitik” (Bondeförbundet beslutade 1929 ta färgen grön som sin).

Man frestas att jämföra detta med hur det några år tidigare blev populärt bland riksdagspartier att göra anspråk på att föra en feministisk politik. År 1997 gick Vänsterpartiet som första parti ut med att det var ett feministiskt parti – och inte, som tidigare, enbart socialistiskt. År 2004 var det endast Fredrik Reinfeldt (M) och Göran Hägglund (KD) bland partiledarna som inte kallade sig feminister. Ändå fanns det dem som kände sig nödda och tvungna att bilda ett nytt feministiskt parti. Den 4 april 2005, efter något år av spekulationer, presenterades Feministiskt initiativ vid en presskonferens i Stockholm. Bland de mest namnkunniga företrädarna fanns Gudrun Schyman, Vänsterpartiets tidigare partiledare, queerfeministen Tiina Rosenberg samt Ebba Witt-Brattström. (Den sistnämnda var inför riksdagsvalet 1994 en av grundarna till Stödstrumporna – ett nätverk som med ”hot” om att starta ett särskilt kvinnoparti lyckades få andra politiska partier att sätta upp fler kvinnor på sina kandidatlistor, samt satsa mer på kvinnofrågor.) Under första veckan anmälde ca 2 000 personer sitt intresse för medlemskap, men inför valet 2006 var jämställdhet och angränsande frågor lika lågprioriterade som miljön. Feministiskt initiativ fick bara 0,68 procent av rösterna till riksdagen.

När miljön blev politisk

Centerpartiet har enligt egen utsago varit ett grönt parti sedan 1929 och arbetat med miljöfrågor sedan början av 1970-talet. Sociologen Manuel Castells beskriver i band II av sin trilogi om nätverkssamhället, Identitetens makt (1998), hur det var först mot 1960-talets slut som miljön blev en fråga i den allmänna opinionen och miljörörelsen en global folkrörelse. På 1800-talet uppstod idéer om naturvård eller naturskydd, men var länge begränsade till upplysta eliter i Nord – ibland lantliga aristokrater som såg sig hotade av industrialismen, ibland enskilda politiska tänkare som Pjotr Kropotkin och Henry David Thoreau. Ofta var syftet, hos organisationer som Svenska Naturskyddsföreningen eller Audubon Society i USA, att påverka makthavare till att införa naturskyddslagstiftning eller finansiera den goda saken. Sällan ifrågasattes själva grunderna för människans relation till ”sin naturliga miljö”. [Ändrad den 2 april.] Det är en sanning med modifikation. I det förindustriella bondesamhället, som inspirerade politiska tänkare som Pjotr Kropotkin och Henry David Thoreau under det industriella 1800-talet, var man mer eller mindre tvungen att leva i samspel med ekosystemen – även om man också manipulerade dem genom djuravel, växtförädling och andra teknologier. Knappheten tvingade fram småskalighet och självförsörjning.

Redan på 1600-talet väcktes, genom debattinlägg som John Evelyns Sylva, or A discourse of forest trees (1662) till brittiska vetenskapsakademin Royal Society, idéer om naturskydd eller naturvård. Syftet hos många av de tidiga miljöorganisationerna, som Svenska Naturskyddsföreningen (bildad 1909) och National Audubon Society i USA (bildad 1905), var till en början att påverka makthavare till att införa naturskyddslagstiftning eller finansiera den goda saken. Sällan ifrågasattes själva grunderna för människans relation till ”sin naturliga miljö”. [Ändrad den 22 april.] Främst var syftet då att uppnå en mer effektiv resurshantering. Hos romantikens poeter och tänkare, från slutet av 1700- till mitten av 1800-talet, fanns ett natursvärmeri och en utpräglad civilisationskritik. Friedrich von Schelling, ofta betraktad som romantikens främste filosof, betraktade naturen som besjälad, en ”slumrande ande”, ett spel av levande krafter snarare än ett mekaniskt system av materiepartiklar. Poeten Novalis, ”romantikens profet”, lanserade uttrycket avförtrollning eller avmystifiering av världen (ty. Entzauberung der Welt). Den förnuftsdyrkande och materialistiska civilisationen ansågs göra världen till en kall och hård plats där känslolivet var hotat. Samhällspolitiskt präglades romantiken framför allt av reaktionära och konservativa tankegångar – exempelvis har den moderna nationalismen sin grogrund där – men främst var romantiken en litterär och filosofisk strömning begränsad till en kulturell elit.

På Mauritius infördes på 1700-talet en miljölagstiftning av det slag som många länder infört under senare delen av 1900-talet. När den lilla ön (ca 2000 km2) utanför Madagaskar i Indiska oceanen ockuperades av Frankrike 1721 var den redan hårt exploaterad av holländarna, som haft den i sin besittning sedan 1598. Guvernören Pierre Poivre, som var starkt påverkad av såväl naturvetenskap som naturromantik, instiftade 1769 en rad lagar för att förhindra erosion, nedsmutsning och överfiske. Inte heller är oron för att människan kan ändra jordens klimat på ett destruktivt sätt – och inte enbart lokalt, utan på global skala – särskilt ny för vår tid. 1858 lade J S Wilson fram en rapport för the British Association for the Advancement of Science där han varnade för att människan påverkade atmosfärens sammansättning. Han befarade att proportionerna mellan syre och kolsyra i atmosfären höll på att ändras så radikalt att planeten blir olämplig för människan.

Målsättningen hos många av de tidiga miljöorganisationerna, som Svenska Naturskyddsföreningen (bildad 1909) och National Audubon Society i USA (bildad 1905), var till en början att påverka makthavare till att införa miljölagstiftning eller finansiera den goda saken: att skydda olika naturområden samt hotade arter. Det skulle dröja innan konkret miljöpolitik samsades med radikal civilisationskritik genom en folklig rörelse. Även om Rachel Carsons bok Tyst vår (1963) blev en storsäljare som satte igång en omfattande debatt om användningen av miljögifter som DDT inom jordbruket, så är kärnkraften den fråga som gjorde miljörörelsen i Nord till en folkrörelse. Kärnkraften var det största och mest centrala industripolitiska projektet under efterkrigstiden, och frågan begränsade sig inte till enstaka miljöförstörande fabriker eller projekt på lokal nivå.

Från början var kärnkraften en biprodukt av kärnvapenproduktionen, men efter kriget började spridandet av kärnkraftsteknologi ses som ett sätt att bevara freden. Den ambitionen uttalade USA:s president Dwight Eisenhower i sitt tal ”Atoms for Peace” till FN:s generalförsamling 1953. Året därpå startade det första kärnkraftsverket i Obinsk, Ryssland. 1957 bildades såväl Euratom som FN:s atomenergiorgan IAEA, med syfte att ”att samordna medlemsstaternas forskningsprogram för en fredlig användning av kärnenergi”, respektive att ”utöka kärnkraftens bidrag till fred, hälsa och välstånd över hela världen” och ”kontrollera att den inte används på sådant sätt att den främjar militära syften”. Vid 1970-talets början hade många industriländer, inklusive Sverige, stora kärnkraftsprogram med både forskning och etablering av kraftverk.

Oljekrisen och keynesianismens död

Perioden från Andra världskrigets slut till Oljekrisen 1973, och i synnerhet 1960-talet, lyfts ofta fram som en period av ständig oavbruten tillväxt – på många håll åtföljt av en ökad allmän välfärd. Med hjälp av en aktiv finanspolitik baserad på teorier som John Maynard Keynes lanserade 1936, medan han försökte förklara den stora depressionen efter Wall Street-kraschen 1929, lyckades staterna i Nord i någon mån motverka ekonomisk nedgång och säkra nästan full sysselsättning (för män). Genom korporativ samverkan mellan stat, näringsliv och arbetarrörelse – den svenska modellen med dess Saltsjöbadsavtal är ett iögonfallande exempel – skapades fred på arbetsmarknaden och en solidarisk lönepolitik. Omfattande välfärdsstater – med sjukförsäkring, ålderspension och barnbidrag – byggdes upp och massproduktion för masskonsumtion bildade den industriella grunden.

Även om lågkonjunkturer existerade även under guldåldern 1945-73 var Oljekrisen – då Opecländerna som följd av Oktoberkriget samma år vägrade sälja olja till de länder som stöttat Israel mot Egypten och Syrien – på många sätt omtumlande för det ekonomiska och politiska systemet åtminstone i Nord. Tillväxten sjönk och var under vissa år rentav negativ. Arbetslösheten steg kraftigt och bemöttes med statssubventioner till framför allt stål- och varvsindustrin. Behovet av en energikälla som alternativ till oljan fick flera länder att högprioritera sina kärnkraftsprogram. För svensk del påskyndades utbyggnaden av reaktorer i  Barsebäck, Oskarshamn och Ringhals. Inom partipolitiken var det till en början bara Centerpartiet som protesterade.

Fortsättning följer.

***

Lästips: Heiti rekommenderar en skrift framtagen av Gröna gruppen i Europaparlamentet: Grön ekonomi: Om konsten att låna en jord av någon annan (pdf). Passa också på att läsa övriga skrifter i serien – om t ex allmänintressebolag, kommunal utrikespolitik och lokal ekonomi.

Bloggkoll: Ia slutar blogga (och är saknad), Charlotte tar upp antisemitismen inom vänstern, Anna synar Sverigedemokraternas bild av ”svenska värderingar”, Anna-Lena ser att inga stödpaket går till offentliga sektorn, Lina tittar in i bibliotekens framtid, Marie är tillbaka på Emmausvandrarna och filosoferar kring ägandet, och på Vänstra Stranden påpekar hon att blockpolitik missgynnar Sverigedemokraterna, Mikaela gillar intellektuell allemansrätt, Evelina får en déjà vu om genus och bloggosfärerna, Johanna belyser censur på nätet, Karin anser inte att det är Wanja Lundby-Wedin som är problemet, Louise uppmärksammar firandet av en fullkomligt katastrofal narkotikapolitik och Emma startar det öppna nätverket Ipredia.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: miljöpolitik, grön ideologi, ekosofi, Miljöpartiet, De gröna, riksdagspartierna, Sven Cahling, Naturvårdsverket, MiljöAktuellt, Socialdemokraterna, Centerpartiet, Folkpartiet, Kristdemokraterna, Moderaterna, Vänsterpartiet, Bondeförbundet, feminism, Fredrik Reinfeldt, Göran Hägglund, Feministiskt initiativ, Gudrun Schyman, Tiina Rosenberg, Ebba Witt-Brattström, Stödstrumporna, jämställdhet, valet 2006, Manuel Castells, miljörörelsen, nätverkssamhället

Jag har varit borta från bloggen ett tag, främst på grund av att jag fick en dotter den 2 februari. Värmer upp med att kommentera en intressant debatt som förts bland annat hos Heiti Ernits och Johannes Åsberg. Temat är staden.

För några veckor sedan såg jag Koyaanisqatsi (1983) på biografen Draken här i Göteborg. Filmens titel är hämtad från hopifolkets språk och betyder, fritt översatt, ”livet ur balans”. Den brukar ses som civilisationskritisk – inledande naturscener kontrasteras mot det hektiska storstadslivet – men man kan lika gärna framhålla hur det mänskliga livet sett utifrån är svårt att skilja från annat liv – och liv är flöde, avsett om det är flöden av moln, av vatten, av människor eller av människors skapelser. Morgonrushen på New Yorks centralstation för närmast tankarna till en myrstack. Otto von Busch och Karl Palmås beskriver i sin artikel i Art Monitor nr 5/2008, ”Cities are flows of urban magma”, hur städer – liksom regnskogar och korallrev – är att betrakta som komplexa ekosystem, drivna av den energi som tillförs och flödar genom dem. Människor tenderar att skilja mellan strukturer som de uppfattar som rigida (som berg och kontinenter) och strukturer de uppfattar som flöden (som kulturer och språk). I själva verket handlar skillnaden enbart om hastighet. Städer kan ses som både långsamma flöden i form av stelnade strukturer (stadsdelar, vägar, byggnader, etc.) och snabbare, efemära flöden (idéer, människor, kapital, etc.). Där dessa flöden intensifieras och korsas skapas den mångfaldiga och kreativa turbulens vi uppfattar som stadsliv.

På Google Video kan du själv se filmen i sin helhet:

Nämnde Karl Palmås pratade efter filmvisningen tillsammans med Mats Rosengren, en av redaktörerna för Art Monitor nr 5/2008 tillika koordinator för forskningsprojektet Ingrepp. Kalles prat finns som pdf på hans blogg. Heiti Ernits, som var på plats, lät sig entusiasmeras och utropade på sin blogg ”Yes, in my backyard!” (Yimby). Han lyfte också upp ett citat av Ilya Prigogine och Isabelle Stengler (ur Order out of chaos, 1984, på svenska som Ordning ur kaos: Människans nya dialog med naturen, 1985) som jag vill återge.

Jämviktsstrukturer kan ses som resultaten av en statistisk kompensation för de mikroskopiska elementens aktivitet (molekyler, atomer). Definitionsmässigt är de inerta på den globala nivån, och av denna anledning är de också ”odödliga”. När de en gång har bildats, kan de isoleras och fortleva hur länge som helt utan något ytterligare utbyte med omgivningen. När vi undersöker en biologisk cell eller en stad blir däremot situationen helt annorlunda. Dessa system är inte bara öppna, utan existerar helt enkelt just därför att de är öppna. De livnär sig på inflödet av materia och energi från omvärlden. Vi kan isolera en kristall, men städer och levande celler dör, om vi skär av de från omgivningen. De bildar en integrerad del av den värld som de får sin näring av, och de kan inte skildas från de flöden som de oavbrutet omvandlar. [min kursivering]

Johannes Åsberg, engagerad i nätverket YimbyGBG, gläds på sin blogg åt det nyväckta intresset för stadsplaneringsfrågor bland flera gröna – och särskilt den förändring i synsätt som han tycker sig se.

Istället för den romanticistiska 1800-talssynen på staden som en omänsklig och i grunden ”onaturlig” livsmiljö (a la Morris) [vilket även är en vanlig tolkning av budskapet i filmen Koyaanisqatsi, min anm.] börjar man se staden för vad den är, en specifikt mänsklig ekologi. Målet blir då inte att till varje pris bryta sönder och plocka isär staden (för att göra den mer ”naturlig”), utan istället att ta vara på och vårda den urbana organismen.

Johannes invänder bara mot uppfattningen att staden är en särskilt ömtålig ekologi. Man menar att man bör skilja på två typer av ”urbanekologiska skikt”: genotypen och fenotypen. Exemplet Andra Långgatan i Göteborg:

Andra Långgatans fenotyp förändras nämligen ständigt, det är inte alls samma gata som för tio år sedan. Nya butiker, gallerier, caféer, barer och restauranger öppnar ständigt och gamla försvinner. Människor kommer och går. Hur Andra Långgatan kommer att se ut om tio år, vilka ställen och människor som kommer att vara där då, kan vi inte veta. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Det intressanta med Andra Långgatan är inte dess fenotyp. Det som är själva grejen med Andra Långgatan och det som verkligen är värt att skydda är dess genotyp. Det är nämligen inte någon underlig slump att just den gatan är så levande. Det finns många gamla hus, vilket ger relativt låga hyror. Det finns många mindre lokaler, vilket skapar utrymme för många mindre verksamheter. Det är lätt att ta sig till, in i och genom området, vilket ger stort underlag för verksamheter. Det finns en blandning av funktioner (bostäder och lokaler för arbete/handel/nöjesliv), vilket ger folkliv på många tider av dygnet. Så länge denna genotyp finns där så kommer roliga fenotypiska effekter att uppstå.

Heiti håller i princip med, men skriver i sin replik också följande.

Frågan är om det går överhuvudtaget några gränser mellan det genotypiska kontra fenotypiska i ett neomaterialistiskt perspektiv. Hur staden konstitueras är en oerhört komplicerad och komplext fenomen – jag är övertygad om att det sker en ”dubbelartikulation” mellan en stads fenotyp och dess genotyp vilket gör processen än mer komplicerad och oförutsägbar.

Både Johannes och Heiti har goda poänger. Att platser som Andra Långgatan ständigt förändras är deras charm – bevarande har inget värde för bevarandets egen skull – men stadsomvandling är ett komplext fenomen. Vi får lov att återkomma till ämnet, men här liksom på andra områden framträder vikten av den deweysk-posthumanistiska tanken om ”svärmens intelligens”. I stadsplaneringsfrågor, liksom många andra frågor där graden av komplexitet är hög, är svärmens intelligens bättre än expertstyre.

***

Som jag berättat om tidigare var jag i höstas gästredaktör för en artikelserie i Fria Tidningen, på tema staden. Här följer samtliga artiklar i serien.

1. Min inledning: ”Staden i fokus”, den 9 oktober 2008.
   Urbana centra har alltid haft en viktig roll i samhällsomvälvande processer. 2008 bor mer än hälften av världens befolkning i städer. I serien artiklar på tema staden ställs bland annat frågan om det är förutbestämt att stadens utveckling måste ske på ett visst sätt.
2. ”Alla sjunger I love you – refrängen Långgatorna och dess körsångare”, den 9 oktober 2008.
   Joakim Forsemalm är forskare vid Göteborgs universitet och stadsomvandlingskonsult. Hans avhandling om maktprocesser i stadsomvandling heter Bodies, Bricks and Black Boxes: Power Practices in City Conversion och finns att köpa i den oberoende bokaffären Vänder sig om, på Andra Långgatan i Göteborg. Joakim Forsemalm skriver här om förändringarna av just dessa Långgator.
3. ”Vem får rätt till staden – medborgaren eller konsumenten?”, den 14 oktober 2008.
   Catharina Thörn är forskare vid Göteborgs universitet, fil. dr i sociologi. Disputerade 2004 på avhandlingen Kvinnans plats(er). Bilder av hemlöshet och har diskuterat boende, hemlöshet, stadsplanering och det offentliga rummet i såväl akademiska som utomakademiska sammanhang. Har också deltagit i Dialog Södra Älvstranden och finns i redaktionen för tidskriften Ord & Bild.
4. ”Bygg tätare och mer innerstad”, den 20 oktober 2008.
   Stockholm är en stad med problem, men också enorma möjligheter. Det råder en skriande bostadsbrist och bostadskostnaderna är bland de högsta i Europa. Infrastruktur och kollektivtrafik har sedan länge slutat hänga med i befolkningsökningen och är därför överbelastad. Segregationen är utbredd mellan innerstad och förort. Anders Gardebring, initiativtagare till nätverket Yimby i Stockholm, ställer frågan: Hur kunde det gå fel?
5. ”Bygg urbant och klimatsmart”, den 28 oktober 2008.
   Stadsplaneringen har länge stått i skuggan av sitt mer extravaganta syskon, arkitekturen. Man har fördjupat sig i intrikata diskussioner om enskilda byggnaders volym, komposition och materialval, och alltför sällan uppmärksammat den övergripande strukturen, den helhet som byggnaderna skapar tillsammans. Man har så att säga inte sett staden för alla hus. Detta börjar dock sakta förändras, skriver Johannes Åsberg från nätverket YimbyGBG.
6. ”Stadsutglesning förvärrar växthuseffekten”, den 2 november 2008.
   EU:s miljöbyrå har i en varnande rapport kallat fenomenet urban sprawl för Europas glömda utmaning, ett hot mot natur och kulturvärden och ett av de allvarligaste hindren i arbetet mot växthuseffekten. Fenomenet urban sprawl, på svenska stadsutglesning, berör oss och vår framtid. Jens Forsmark, fil.mag. i samhällsgeografi, är en fristående stadsbyggnadsdebattör som bland annat arbetat för Naturskyddsföreningen med hållbar stadsutveckling.
7. ”Den efterfossila staden – hot eller möjlighet?”, den 10 november 2008.
   Allt fler människor i Sverige börjar ta hoten om sinande oljetillgångar och katastrofala klimatförändringar på allvar. Stort hopp står till tekniska lösningar. Men de kommer inte att räcka. Lena Jarlöv är arkitekt och forskare, tekn. dr och docent, tidigare vid Chalmers och Dalarnas forskningsråd i Falun. Lena är ”mamma” till Lövkojans koloniområde i Angered och ett liknande ”självbyggt” koloniområde, Klaras ängar i Kortedala. Hennes doktorsavhandling hette Boende och skaparglädje. Människans behov av skapande verksamhet – en försummad dimension i samhällsplaneringen (Chalmers 1982).
8. ”Stadskonkurrens skapar dysfunktionella städer”, den 12 november 2008.
   Nittonhundratalets stadskonkurrens och stadsplanering har skapat dysfunktionella städer för alla. Hur ska vi skapa integration igen? Jan Wiklund är aktiv inom Alternativ Stad, en stadsmiljögrupp i Stockholm som bildades 1969 och sedan 1983 är en lokalförening av Miljöförbundet (numera Miljöförbundet Jordens Vänner). Alternativ Stad arrangerade 1971 den så kallade Almstriden, en civil olydnadsaktion för att stoppa byggandet av en galleria i Kungsträdgården. 1998 gav Alternativ Stad ut boken Ett hållbart Stockholm, om rättvist miljöutrymme, och 2004 kom Kampen om allmänningarna.
9. ”Staden är ditt vardagsrum” samt ”Plantera stadens visioner”, den 26 november 2008.
   Den moderna staden vimlar av icke-platser – ytor som tycks ha blivit över när andra ytor med mer tydliga funktioner definierats. Staden tillhör alla som bor i den, och att vi har mycket att vinna på att använda den på ett mer aktivt sätt diskuterar Pål Castell, Sara Danielsson och Ilona Stehn från nätverket Plantera staden.
10. ”Hemlösa som jobbar – livet på gatan i Paris”, den 1 december 2008.
    I landet som uppfann mänskliga rättigheter saknar minst 100 000 människor tak över huvudet. Och här betyder inte bostadslöshet droger, mentalsjukdom och arbetslöshet. I Frankrike finns det helt enkelt inte plats för alla och en madrass på gatan kan hända den bäste. Tinda Lund-Tengby är frilansjournalist verksam i Paris. Hon har tidigare jobbat för bland annat Sveriges radio, Bohusläningen och Allt om resor, samt varit redaktör för tidskriften Vi mänskor.
11. Min avslutning (med tips om läsning): ”Det är vår rättighet att vara delaktiga”, den 1 december 2008.

***

Uppdatering: Flaggar nu för artikelserien även på YimbyGBG:s webbplats.

***

Bloggkoll: Karin ser inte Pirate Bay-killarna som några hjältar, Catti slutar blogga på egen blogg, Lina lämnar Piratpartiet till förmån för De gröna, Zaida välkomnar Pirate Bay-grundaren Peter Sunde till De gröna, Evelina är skeptisk mot lotterier, Marie ser ett systemskifte på arbetsmarknaden, Maria skriver om jämställda löner i Nya Wermlands-Tidningen, Isobel kommenterar DN:s konspirationsteori om FRA-motståndet, liksom Emma och Johanna.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: stadsplanering, stadsutveckling, stadsbyggnad, Koyaanisqatsi, hopi, civilisationskritik, storstäder, flödesontologi, ekologi, ekologism, ekosystem, grön materialism, neomaterialism, Art Monitor, Yimby, Ilya Prigogine, Isabelle Stengler, kaosteori, YimbyGBG, William Morris, Arts and Crafts, ludditer, luddism, neoluddism, Andra Långgatan, genotyp, fenotyp, Fria Tidningen, Fria Tidningar, Göteborgs fria tidning, Stockholms fria tidning, neomaterialism

Jag har börjat läsa en intressant antologi med essäer om filosofi, etik, politik, konst och samhälle. Inledande texten är ett tal till avgångsklasserna vid USAs militärakademi West Point, den 6 mars 1974, om behovet av filosofi.

Jag lyfter fram några stycken som jag tyckte var särskilt intressanta. Det är fascinerande vilken bild av filosoferna som framträder – inte helt olik den hos Platon eller Leo Strauss. (Trots stora olikheter i övrigt.)

De som inte är intresserade av filosofi assimilerar ändå dess principer från den omgivande kulturella miljön – från skolor, högskolor, böcker, tidskrifter, tidningar, filmer, television, etc. Vilka är det som slår an tonen i en kultur? En liten handfull människor: filosoferna. Andra följer i deras spår, av övertygelse eller av nonchalans. I ungefär tvåhundra år har den dominerande filosofiska trenden, under påverkan av Immanuel Kant, varit riktad mot ett enda mål: att förstöra människans intellekt, hennes förlitan på förnuftets makt. I dag ser vi hur denna trend når sin kulmen.

Denna stora kantianska konspiration har verkligen ställt till det.

Nutidens kväljande omsorg om och medkänsla med människors orkeslöshet, brister, lidande och skuld är en förklödnad för ett djupgående kantianskt hat mot det i människan som är oskyldigt, starkt, dugligt, framgångsrikt, dygdigt, självsäkert och lyckligt. En filosofi som är ute efter att förstöra det mänskliga förnuftet är med nödvändighet en filosofi som grundar sig på hat mot människan, hennes liv, och varje mänskligt värde. 1900-talets kännetecken är hatet mot det goda för att det är det goda.

Som tur är finns det en lösning. Och var finner man den, tro?

Alla filosofier är inte ondskefulla, även om alldeles för många är det, i synnerhet i modern tid. Å andra sidan hittar man till grund för varje civiliserat storverk, såsom vetenskap, teknik, utveckling, frihet – vid roten av varje värde vi åtnjuter i dag, inklusive att detta land kom till – en enda människas bedrift, en människa som levde för tvåtusen år sedan: Aristoteles.

Någon som listat ut vem som sade dessa saker? Jo, det var Ayn Rand, de gamla ungmoderaternas egen profet. Jag har börjat läsa antologin Förnuft, egoism, kapitalism och en romantisk livskänsla, utgiven av Timbro och översatt av Louise Persson. Och det är en ganska fascinerande blandning av banaliteter, halmgubbar och ateistisk framgångsteologi (om uttrycket tillåts) som möter läsaren. Men jag har inte kommit så långt än. Jag ser fram emot uppgörelsen med John Rawls, kritiken av den människofientliga miljörörelsen och av den av avund motiverade feminismen – för att inte tala om försvaret av den mest förföljda minoriteten i USA: storföretagen. Till dess bjuder jag på en sammanfattning av Ayn Rands filosofi (”objektivismen”):

Grunderna är: i metafysiken, identitetslagen – i epistemologin, förnuftets överhöghet – i etiken, rationell egoism – i politiken, individuella rättigheter (d v s kapitalism) – i estetiken, metafysiska värden. (ur essän ”Filosofiskt detektivarbete”, s 41)

(Om någon undrar: Identitetslagen, som brukar tillskrivas Aristoteles, säger att A=A. Eller, mer vardagligt uttryckt, att saker och ting är vad de är.)

***

Lästips: På SvD Under strecket om al-Andalus, den guldålder iberiska halvön upplevde under 700-1400-talet då muslimer, kristna och judar levde sida vid sida och skapade en kultur som – utan större erkännande – format Europa.

***

Uppdatering, den 5 februari: Ayn Rand (Alisa Zinovjevna Rosenbaum) föddes den 2 februari 1905 i St Petersburg, Ryssland. Den 2 februari 2009 fick jag en dotter. Vi kommer inte döpa henne till vare sig Ayn eller Alisa.

***

Bloggkoll: Marie resonerar kring arbetets värde, Charlotte ger sin bild av vänsterliberalism (och jag lovar återkomma om detta), Ia har ont i sitt språköra, Maria skriver i UNT om grön bostadspolitik, Lina varnar för hysterin kring nätsäkerhet, medan Marta reflekterar kring religion i USA och Sverige.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: West Point, filosofer, filosofi, Platon, Leo Strauss, rationalism, förnuftstro, förnuft, Immanuel Kant, konspirationsteorier, medkänsla, altruism, egalitarism, framsteg, Aristoteles, Ayn Rand, Timbro, framgångsteologi, John Rawls, miljörörelsen, misantropi, feminism, ressentiment, storföretag, objektivism, identitetslagen, rationell egoism, al-Andalus, mångkultur, Europa

I rask följd kommer här andra delen av min serie inlägg om miljöpolitik, grön ideologi och ekosofi. Förra inlägget handlade om moderaternas omvändelse under galgen. Temat för den här gången är: ”Om världen var som Sverige”.

Är den svenska klimatpolitiken tillräcklig?

Budskapet från miljöminister Andreas Carlgren (c) på FN:s klimatmöte på Bali i december 2007 var att ”Sverige är nu det mest slående exemplet i världen på att det går att förena ekonomisk tillväxt och utsläppsminskningar”. Han hävdade att om hela världen gör som Sverige skulle utsläppen av växthusgaser kunna minska kraftigt. Detta baserades på beräkningar från Naturvårdsverket att de svenska utsläppen minskat med 8,7 procent sedan 1990 (1,7 procent under 2006), samtidigt som siffror från Statistiska Centralbyrån, SCB, visade att den svenska tillväxten ökat med 44 procent sedan 1990. Vad Naturvårdsverkets beräkningar inte tagit hänsyn till är bland annat svenskars internationella flygresor eller de indirekta utsläppen till följd av import av exempelvis mat från andra länder. (Varor producerade i Kina räknas till Kinas utsläppskonto, för att ta ett exempel.) Naturvårdsverket uppgav att en genomsnittlig svensk släpper ut ca 6 ton koldioxid per år.

Enligt uppskattningar gjorda av Rese- och Turistdatabasen (TDB) orsakar svenskarnas semesterresande med flyg att närmare 4 miljoner ton släpps ut per år. (Svenskar flyger i snitt cirka 300 mil per år, sex gånger mer än det globala genomsnittet.) I slutet av november 2008 släppte Naturvårdsverket en rapport, Konsumtionens klimatpåverkan (pdf), där man för första gången räknat in importen i utsläppen. Det gör att siffran stiger till mellan 10-11,5 ton per person och år (beroende på om flygresor med mellanlandningar i utlandet och den regnskogsavverkan som importen av nötkött från Brasilien och palmolja från Malaysia orsakar tas med i beräkningen). Det kan jämföras med de globalt genomsnittliga utsläpp på 1-1,5 ton per år som är maxgränsen för en hållbar nivå på lång sikt. Varför är då den svenska modellen så bra?

På DN Debatt den 18 december 2006 presenterade statsminister Reinfeldt (m) och miljöminister Carlgren (c) den svenska miljöpolitiken. Inom EU ställer sig den svenska regeringen bakom Tysklands krav att utsläppen av växthusgaser ska minska med 30 procent från 1990 till 2020, och för svensk del är man optimistisk om att uppnå den förra regeringens mål att minska utsläppen med 25 procent under samma tidsperiod. Det är en ambition som innebär att de svenska utsläppen per person och år minskar från 10 ton till 7,5 ton – om man skulle räkna från i dag, eftersom det inte finns några jämförbara siffror från 1990 – när max 1,5 ton borde vara målet. Är det verkligen tillräckligt?

Det är lätt att satsa på miljön när någon annan får betala

En metod som regeringen jobbar för är att utöka handeln med utsläppsrätter, det system av ekonomiska styrmedel som utvecklats som tillämpning av Kyotoprotokollet, för att omfatta även transportsektorn. Det är bra. Men systemet av utsläppsrätter skulle behöva utformas på ett mer radikalt sätt, för att omfördela kvoter från industri- till utvecklingsländer. EU:s klimatmöte i polska Poznan beslutade att alla flyg som startar eller landar på en flygplats inom EU kommer att omfattas av systemet från den 1 januari 2012. Målet i övrigt blev till slut att EU-länderna ska minska sina koldioxidutsläpp med 20 procent från 1990 till 2012. Reinfeldt och Carlgren förespråkar också ”grön teknik”, t ex brännare för biobränsle i utländska kolkraftverk, och ser svensk teknikexport som viktig för att minska de globala utsläppen.

De svenska satsningarna inom klimatpolitiken sker till övervägande del – över 4 miljarder kronor – genom öronmärkning av biståndspengar till miljöprojekt. Detta trots att det strider mot bland annat FN:s klimatkonvention UNFCCC och Kyotoprotokollet. (Sedan tidigare har medel till såväl flyktingmottagande som skuldavskrivning tagits från biståndskontot, och folkpartisten Carl B Hamilton har tyckt att biståndspengar ska kunna gå till ”militära insatser”.) I övrigt sker satsningarna genom dels CDM-projekt (Clean Development Mechanism), dels Världsbankens Clean Technology Fund. Det förstnämnda, CDM, ingår i Kyotoprotokollet och låter industriländer investera i utvecklingsländer för att minska utsläppen där – och slipper på så vis undan mer kostsamma utsläppsminskningar på hemmaplan. Världsbankens cleantech-fond har högst tveksamma kriterier för vad som kan ses som ”ren teknologi”: exempelvis är det helt okej att satsa på kärnkraft och kolkraft. Satsningar på kärnkraft är för övrigt en del i EU-kommissionens klimatstrategi, men också i en strategi för att bryta beroendet av Ryssland, trots att kemikalierna från uranindustrin hör till de mest miljöskadliga utsläpp man kan tänka sig – för att inte tala om avfallshanteringen och härdsmälterisken. Är det en hållbar miljöpolitik?. Till detta kommer risken för reaktorolyckor och de ännu olösta problemen med slutförvaring. Enligt FN:s atomenergiorgan IAEA räcker tillgängligt uran i världen för att driva nuvarande reaktorer i ca 40-50 år. Även om problemen med kärnkraften blir lösta, så är det alltså en energikälla som inte är mer långsiktigt hållbar än fossila bränslen. [Ändrat den 26 februari]

Detta sammantaget understryker vikten av en sammanhållen grön politik. Det är en politik som ser klimatfrågan som en viktig del av miljöpolitiken, men inte den enda. Det är också en politik som sätter ekologisk hållbarhet i relation till social hållbarhet (att vanmakt och motsättningar inte odlas genom klyftor och murar mellan människor) och ekonomisk hållbarhet (att de finansiella systemens bärkraft inte äventyras av jakten på kortsiktig profit). Hur kan då en sammanhållen grön politik utformas?

Fortsättning följer.

Uppdatering den 27 maj: Läs gärna också den granskning av regeringens klimatpolitik som Miljöpartiet gjort.

***

Lästips: Rasmus Fleischer, doktorand i samtidshistoria på Södertörns högskola och en av grundarna till Piratbyrån, har tagit sig an Georges Bataille och dennes teori om den allmänna ekonomin. Texterna, från början en serie inlägg på bloggen Copyriot, finns att ladda ned som pdf. Jag klurar på hur Bataille på ett vettigt sätt kan föras in i en grön ekonomisk teori.

***

Bloggkoll: Sakine har varit på minnesstund för mördade Hrant Dink, Anna uppmärksammar att Israels högsta domstol underkänner förbud mot arabiska partier, Lina tycker det är lite tidigt att kalla Obama ”internetpresidenten”, Johanna instämmer i Kd-motion om äktenskapslagstiftning, Ia anser inte att läkare ska få yrkesförbud för brott utanför tjänsten, Marta gläds åt Svenska kyrkans kommande könsneutrala vigselordning, Emma är trött på att tjejer ses som offer på nätet och Marie ser vad sociala medier kan tillföra.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: miljöpolitik, grön ideologi, ekosofi, moderaterna, klimatpolitik, Andreas Carlgren, Bali, FN, växthusgaser, Naturvårdsverket, Fredrik Reinfeldt, Reinfeldt, Kina, Kyotoprotokollet, utsläppsrätter, industriländer, utvecklingsländer, u-länder, industrialism, utveckling, omfördelning, fördelningspolitik, EU-kommissionen, tillväxt, Statistiska Centralbyrån, SCB, BNP, Turistdatabasen, semesterresor, flygresor, import, konsumtion, konsumism, klimatpåverkan, regnskog, regnskogsskövling, nötkött, köttimport, Brasilien, palmolja, Malaysia, hållbar utveckling, ekologisk hållbarhet, transportsektorn, EU, Poznan, grön teknik, biobränsle, kolkraft, bistånd, skuldavskrivningar, flyktingmottagande, biståndspolitik, UNFCCC, Carl B Hamilton, militarism, militära insatser, insatsförsvar, CDM, Clean Development Mechanism, Världsbanken, CTF, Clean Technology Fund, cleantech, kärnkraft, Ryssland, uran, härdsmälta, social hållbarhet, segregation, ekonomisk hållbarhet, profit, vinstmaximering, Rasmus Fleischer, Piratbyrån, Georges Bataille, grön ekonomi

Jag har tidigare diskuterat ekosofi, grön ideologi och – i mer begränsad utsträckning – miljöpolitik här på bloggen. Med risk för att upprepa mig vill jag nu samla tankarna i en serie inlägg. Först ut: ”Det nya miljöpartiet”.

Valrörelsen där alla skulle med – utom miljön

”Miljön är ingen prioriterad fråga för moderaterna”. Så sade partiledaren Fredrik Reinfeldt under politikerveckan i Almedalen 2006. Det var valår och hans parti hade stylat om sig som ”Sveriges nya arbetarparti”. (Moderaterna kopierade till och med socialdemokraternas partikongressaffisch från 2005, med slogan ”Alla ska med. Så enkelt är det”, och gjorde om den till sin valaffisch för 2006.) På DN Debatt den 2 februari 2005 hade moderatledaren deklarerat att valet 2006 skulle komma att stå mellan

en allt enigare borgerlighet som prioriterar att det ska löna sig att arbeta och en vänsterkoalition där socialdemokraterna till varje pris försvarar bidragen och där miljö- och vänsterpartierna bekämpar arbetslinjen genom friår och arbetstidsförkortning.

Följaktligen förklarade Reinfeldt inför den samlade journalistkåren före sitt tal i Almedalen att miljön, liksom kulturpolitiken, inte får plats. Han skulle kämpa ”med näbbar och klor” att valrörelsen skulle bära mantrat jobb, jobb, jobb. Så blev det till stor del också, trots den kampanj som Naturskyddsföreningen under Almedalsveckan drev mot övergödningen som anses orsaka den allt ökande algblomningen i Östersjön. Dåvarande statsminister Göran Persson (s) inledde sitt tal om att människor genom sin livsstil skapat algblomningen, ”en gul äcklig soppa som dödar och förtär”. Miljöpartiets Maria Wetterstrand lade stort fokus på Östersjön och andra miljöfrågor, medan Maud Olofsson försökte profilera centerpartiet som miljöpartiet bland de borgerliga.

Naturskyddsföreningen hade lagom till valrörelsen släppt en rapport, Sagt och gjort i miljöpolitiken 2002-2006 (SNF 2006), där man granskat hur de sju riksdagspartierna agerat under mandatperioden och jämfört med vad de inför valet 2002 sagt sig vilja göra och inte göra. Högst betyg fick miljöpartiet, följt av vänsterpartiet, medan moderaterna placerade sig sist av alla. Inom den borgerliga alliansen var det stor skillnad mellan å ena sidan folkpartiet och centerpartiet, å andra sidan moderaterna – som fick underkänt på samtliga elva områden. Reinfeldts parti har sagt nej till tuffare kemikaliekrav, till miljöskatter och till mer pengar för naturvården. Moderaterna har varit stenhårda motståndare till trängselavgifter och har ständigt motarbetat skärpta avgaskrav. De krav från Naturskyddsföreningen som partiet haft en positiv inställning till inför valet 2002 har man ändå agerat negativt i under mandatperioden. På principiell nivå förklaras detta med att moderaterna har haft en naiv syn på marknadslösningar och en oförmåga att se att politiskt ingripande krävs i ett antal fall, till exempel miljöavgifter och lagstiftning. Den stora algblomningen 2006 förklarade oppositionsledaren Reinfeldt med att ”geggan har funnits där ute även andra somrar, men inte blåst in till land”.

Fredrik Reinfeldt har kallats opportunist – under sin tid som ordförande för Moderata ungdomsförbundet, Muf, fick han av motståndarna i Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund, SSU, öknamnet ”Tvålen” – men han är inte dum. För att moderaterna skulle vinna valet 2006 var det helt avgörande att miljöpolitiken – eller bristen på sådan, för egen del – inte hamnade i fokus.

Från sämst i klassen till bäst?

Annat ljud i skällan var det året därpå. Om moderaterna vann riksdagsvalet 2006 som det nya arbetarpartiet förklarade statsministern och partiledaren Reinfeldt i maj 2007, under ett statsbesök i USA, att det var som Sveriges nya miljöparti de skulle behålla makten. I sitt anförande inför den amerikanska kongressen talade han sig varm för svenska miljöskatter och gröna elcertifikat – miljöskatter som han i opposition hade kritiserat hårt (”försumbara miljövinster uppnås till priset av försämrad konkurrenskraft för svenska företag” hette det 2004) och elcertifikat som han motionerat i riksdagen om att avskaffa. Den moderatledda regeringen hann under de första tre månaderna efter sitt tillträde avveckla den gröna skatteväxlingen, avskaffa skatten på inrikesflyg, avisera en överföring av pengar från spår- till asfaltsburen trafik och av EU begära fler utsläppsrätter till svensk industri.

Hur kunde en så radikal omsvängning – åtminstone i retoriken – ske på bara några månader? Hur förändrades uppfattningen att miljön inte är någon prioriterad fråga till anspråket att moderaterna ska bli det nya miljöpartiet? I sin första regeringsförklaring, den 6 oktober 2006, sade Reinfeldt följande.

Viktiga steg skall tas för att möta framtidens miljöproblem. Klimatfrågan är en ödesfråga för Sverige och för världen. Regeringen skall lägga stor kraft på att säkerställa Östersjön och Västerhavet som levande hav. Miljöfrågorna är avgörande för utvecklingskraften i Sverige. (se Regeringens hemsida)

Man kan undra vilka viktiga steg statsministern hade i åtanke, med tanke på de för miljön så negativa åtgärder han genomförde kort tid därefter. Hursomhelst förklarade Reinfeldt sitt partis dåliga opinionssiffror i slutet av november (25,5 procent, -1,7 procentenheter sedan valet, enligt Sifo) med bristen på en ”klimatstrategi”. Den 8 september hade tidigare amerikanske vicepresidenten och presidentkandidaten Al Gores film En obekväm sanning, som handlar om den globala uppvärmningen och dess effekter, premiär i Sverige. (Filmen vann en Oscar för bästa dokumentärfilm i februari 2007, och Al Gore tilldelades Nobels fredspris i december 2007 tillsammans med FN:s klimatpanel IPCC.) Den 30 oktober publicerades den s k Sternrapporten (Stern Review on the Economics of Climate Change) som ekonomen Nicholas Stern skrev på uppdrag av Storbritanniens finansminister Gordon Brown.

Klimatförändringen och dess ekonomiska politik

Al Gores tes, som han försöker övertyga framför allt den amerikanska allmänheten om, är att jordens medeltemperatur har ökat under 1900-talet och att detta till stor del beror på människans miljöpåverkan – särskilt genom utsläpp av växthusgaser som koldioxid (CO2) genom förbränning av fossila bränslen som naturgas, petroleum och kol. Förutom teorin om växthus- eller drivhuseffekten, det fenomen som i normala fall håller planetens temperatur på beboelig nivå, baserar Gore sin tes på den s k Keelingkurvan (mätningar av CO2 som sedan 1958 gjorts vid Mauna Loa-observatoriet på Hawaii), borrningar i Sydpolens is utförda av forskningsprojektet European Project for Ice Coring in Antarctica som visar att CO2-halten är högre än på 650 000 år, totalt 928 forskningsartiklar under åren 1993-2003 som stödjer tesen att människan är den främsta orsaken till den globala uppvärmningen, samt det faktum att de tio varmaste åren under 1900-talet har inträffat de senaste fjorton åren. Det finns såväl forskare som politiker och lobbyorganisationer som är skeptiska till Al Gores tes (bland annat har det gjorts en film, The great global warming swindle, som motvikt till En obekväm sanning), men enligt en utfrågning som Associated Press (AP) i USA, världens största nyhetsbyrå, gjort bland hundra klimatforskare är filmen väsentligen korrekt.

Nicholas Sterns rapport (som finns i sammanfattning hos Naturvårdsverket, som pdf) utgår från värsta tänkbara konsekvenser av den globala uppvärmningen: översvämningar, ökenutbredning, orkaner, svält, väpnade konflikter om allt knappare resurser, klimatflyktingar, etc. Rapporten uppskattar att kostnaden för en ökning av den globala medeltemperaturen på 5 grader fram till år 2100 skulle uppgå till 5-20 procent av världens samlade BNP. Däremot uppskattas kostnaderna för att bromsa de skenande utsläppen av växthusgas till bara 1 procent av den samlade BNP fram till år 2050.

Kritiker har kallat Sternrapporten ”alarmistisk”, men det kan tänkas att Reinfeldt låtit sig övertygas av dess optimism inför kostnaderna för åtgärder. Med i beräkningen kan man också ta statsministerns hållning att det är onödigt att svenskar ändrar sitt levnadssätt för miljöns skull, t ex genom en minskning av den bensindrivna privatbilismen, eftersom det är ”mer resurseffektivt” att inrikta sig på de stora utsläppen i exempelvis Brasilien och Kina. En artikel på SR Ekots hemsida den 21 december 2006 konstaterar att ”den officiella svenska politiken för miljön riktas in på ökade krav för andra länder med stora utsläpp”. Följaktligen kunde miljöminister Andreas Carlgren (c) slå sig för bröstet när han talade på klimatmötet på Bali i december 2007. Där inledde världens ledare förhandlingarna för att ta fram ett klimatavtal som ska ersätta Kyotoprotokollet från år 1997 (trädde i kraft 2005).

Fortsättning följer.

***

Uppdatering, den 3 juni: Inför valet till Europaparlamentet 2009 gjorde Naturskyddsföreningen en liknande granskning som inför riksdagsvalet 2006. I rapporten Miljölöften för Europa: Naturskyddsföreningens granskning av svenska toppkandidater till EU-parlamentet 2009 (pdf) redovisas ett resultat som är minst sagt nedslående för Moderaterna. Gunnar Hökmark (M) fick sämst betyg av alla befintliga svenska EU-parlamentariker, tillsammans med Nils Lundgren (Junilistan). Högsta betyg fick Carl Schlyter (MP) och Anders Wijkman (KD). Läs också på DN Debatt.

***

Lästips: Thomas Wallgrens ”Under strecket” (SvD) om nyligen avlidne Arne Næss – filosofiprofessorn och miljöaktivisten som influerades av Gandhi och Spinoza. Det var Næss som myntade begreppet ekosofi, och han lämnade ovärderliga bidrag till grön ideologi och ekologisk filosofi.

***

Bloggkoll: Karin röstar för förändring, Evelina påminner oss om Martin Luther King Jr Day, Jenny tycker att Gömda-debatten är felprioriterad, Louise förespråkar individualiserad föräldraförsäkring, Isobel gillar Karl Palmås, Charlotte börjar tänka på EU-valet, medan Zaida skriver på Newsmill om det.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: ekosofi, grön ideologi, miljöpolitik, miljön, moderaterna, Fredrik Reinfeldt, Reinfeldt, valet 2006, Almedalen, Almedalsveckan, politikerveckan, det nya arbetarpartiet, jobbpolitik, Allians för Sverige, Alliansen, socialdemokraterna, arbetslinjen, Naturskyddsföreningen, algblomning, övergödning, Göran Persson, Maria Wetterstrand, miljöpartiet, Maud Olofsson, centerpartiet, vänsterpartiet, folkpartiet, miljöskatt, naturvård, trängselskatt, trängselavgifter, marknaden, marknadslösningar, miljöavgifter, opportunism, Moderata ungdomsförbundet, Muf, SSU, Tvålen, elcertifikat, grön skatteväxling, flygskatt, utsläppsrätter, EU, regeringsförklaring, opinionsmätning, opinionssiffror, Sifo, Al Gore, En obekväm sanning, An Inconvenient Truth, global uppvärmning, klimatförändringar, klimatförändringarna, Oscar, Academy Awards, Nobels fredspris, IPCC, FN, Sternrapporten, Nicholas Stern, Gordon Brown, miljöpåverkan, växthusgaser, koldioxid, CO2, fossila bränslen, naturgas, petroleum, olja, kol, växthuseffekten, drivhuseffekten, Keelingkurvan, Mauna Loa-observatoriet, Hawaii, Sydpolen, Antarktis, lobbying, lobbyism, The great global warming swindle, klimatförnekare, klimatskeptiker, Associated Press, AP, Naturvårdsverket, översvämningar, ökenutbredning, orkaner, svält, resursbrist, klimatflyktingar, alarmism, klimatalarmism, bensin, bilism, privatbilism, Brasilien, Kina, Sveriges Radio, SR, Ekot, Andreas Carlgren, Bali, Kyotoprotokollet, Kyotoavtalet, klimatavtal, Köpenhamnsprotokollet, Arne Naess, Gandhi, Spinoza, Mahatma Gandhi, Baruch Spinoza

Efter förra inlägget har jag läst ett inlägg om libertarianism som Louise P skrivit. Jag fastnade lite för ett citat av Murray Rothbard, och det slog mig att jag kände igen resonemanget någonstans ifrån. Fast på något sätt omvänt.

Anarko-kapitalisten och högerlibertarianen Murray Rothbard skriver i sin essä Left and Right: The Prospects for Liberty (1965, här som pdf).

As we have seen, Conservatism was the polar opposite of liberty; and socialism, while to the ”left” of conservatism, was essentially a confused, middle-of-the-road movement. It was, and still is, middle-of-the-road because it tries to achieve Liberal ends by the use of Conservative means.

Moderaten Stefan Olsson från Uppsala skrev i sitt blogginlägg ”Vad är liberal-konservatism?” (den 13 juni 2006).

För att vara konservativ så måste man ofta vara för en liberal politik. Jag som är konservativ kommer förvånansvärt ofta fram till att en en liberal politik är att föredra. /…/ Men det är inte nödvändigtvis för valfriheten i sig som jag gör det, utan jag gör det för att jag och många andra som vill leva ett annat liv än det som den socialistiska staten har fastlagt skall ges utrymme att göra det.

Stefan Olssons resonemang är förstås logiskt. Givet att den liberala politiken leder till en ökad möjlighet att välja sitt eget levnadssätt, så är den gynnsam också för människor med konservativa värderingar att leva som de vill – så länge det inte går ut över någon annan. Då ställer jag mig mer skeptisk till möjligheten att uppnå ”liberala” mål (människans frigörelse, individens frihet) med konservativa medel (paternalism, etatism). Kritiken träffar därmed statssocialistiska projekt som Sovjetkommunism och socialdemokratisk folkhemspolitik, men jag är inte så säker på att det är pudelns kärna.

***

Bloggkoll: Karin kan inte se någonting som kan rättfärdiga Israels anfall mot FN:s humanitära organisationer, Evelina besöker min favoritstad New York, Marie förespråkar en enstatslösning i Israel/Palestina-konflikten, Emma undrar hur riksdagsledamöter ska kunna sätta sig in i 166 lagförslag, Lina ser att marknadskrafterna är framgångsrika i att knyta kontakt med barn via webben och Jenny tycker att Liza Marklunds bok är bedrövlig.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: libertarianism, Murray Rothbard, anarkokapitalism, högerlibertarianism, höger/vänster, konservatism, liberalism, valfrihet, liberalkonservatism, paternalism, etatism, statssocialism, kommunism, socialdemokrati, socialism, folkhemmet

Läste ett inlägg hos Johan på Mothugg, skrivet i kölvattnet av FRA-debatten som en kritik av s k ”panglossliberaler”. Mer nyligen såg jag hos Louise P ett intressant filmklipp. Och funderar på om det går att spinna vidare på dessa.

Stephan Molyneux är en amerikansk anarkist och libertarian, en s k ”anarko-kapitalist” som har vissa likheter med marxistiskt influerade libertarianer som Benjamin Tucker (1854-1939). Den sistnämnde introducerade bland andra Pierre-Joseph Proudhon, Max Stirner, Friedrich Nietzsche och George Bernard Shaws socialistiska artiklar för en amerikansk publik. I följande filmklipp framför Molyneux en historieskrivning som jag tror att få anarkistiskt lagda marxister (eller marxistiskt lagda anarkister) har svårt att skriva under på.

Jag vet inte så mycket om Stephan Molyneux, men jag gillar filmklippet. Det ger mig associationer till den marxistiska idén om ”ursprunglig ackumulation” minst lika mycket som till  Lockes förvärvsteori och Nozicks teori om rättmätigt ägande. Begreppet libertarianism används i Sverige oftast som mer eller mindre synonymt med ”nyliberalism”, men det är mer relevant att tala om högerlibertarianism (som inkluderar så kallad nyliberalism) respektive vänsterlibertarianism (olika former av frihetlig socialism, som social anarkism och syndikalism). Man kan, som i Wikipedias artikel (efter Adam von Seths magisteruppsats Frihet, jämlikhet och kulturell mångfald, Lunds universitet, 2004, här som pdf), säga att distinktionen utgår från skillnader i synen på allt ägande som inte ryms inom begreppet självägande (varje individs absoluta och okränkbara rätt till kroppslig integritet). Vänsterlibertarianism är kritisk till privatisering (inhägnad) av sådant som bör betraktas som gemensamma resurser (allmänningar). Den uppmuntrar till kollektiv organisering till gagn för det gemensamma – fackligt, kooperativt etc. Det är när organisering växer och stratifieras till hierarkiska organisationer (katedraler) – vare sig det är stat eller företag – som individernas egenmakt äventyras. Småskalighet, decentralisering, federalism och mutualism är nyckelord.

Vem älskar INTE frihet och framsteg?

När FRA-lagen till slut drivits igenom skrev Peter Wennblad, då redaktör på magasinet Neo, en krönika i Expressen om statsminister Reinfeldt. Där ges en bild av vilket slags politiker moderatledaren är – en som anser att kritikerna alltid har missförstått, att han själv alltid sitter inne med sanningen och att förnuftet är överlägset alla moraliska bevekelsegrunder (inte helt olik bilden Håkan A Bengtsson ger av Anders Borg). Reinfeldt och Borg sägs ha gjort upp med alla ”Ayn Rand-förlästa ynglingar”. Synen på statsapparaten må skilja sig åt, men i sin panglossiska förnuftstro har de ändå rätt mycket gemensamt.

Johan på Mothugg skriver om två traditioner av liberalt idégods. Tänk för en stund bort nyliberaler kontra socialliberaler – här talar vi om motsättningar längs en annan dimension. Vid ena polen finner vi dem Johan (och John Gray) kallar panglossliberaler, efter den karaktär i romanen Candide (1759) som Voltaire låter personifiera uppfattningen att vi lever i den bästa av världar. Johan exemplifierar med den ”nya borgerlighetens” (motsv. ”popvänstern”?) samhällsmagasin Neo – som vill ”vara en samlingsplats för alla som älskar frihet och framsteg, krämig cappuccino och halvfranska band”. En kolumn av tidningens grundare Sofia Nerbrand, ”Mitt barns värld är sagolik” (SvD den 2 juli 2007), kan ses som representativ för den här sortens liberaler.

Teknik, medicin, ekonomi, kultur, mat, under­hållning och kommunikation utvecklas otroligt snabbt, och det är egentligen bara farliga politiska och religiösa idéer om att människan ska späka sig som fundamentalt hotar en fantastisk framtid.

Jag har goda chanser att som 98-åring med ett nostalgiskt leende kunna berätta för min sons barnbarn om den efterlängtade introduktionen av iPhone – mobiltelefon, video, mp3-spelare och kamera i ett – som görs i dagarna. Den kommer då att ligga långt ner i högen av självklarheter.

Sofia Nebrands poäng är förstås att man lätt glömmer bort att världen faktiskt har blivit allt bättre med tidens gång (och tack vare att människor kämpat för det, vill jag tillägga). Den poängen är inte att förringa. Magnus Jiborn och Lars Truedson var inne på samma sak med en artikel i samhällsmagasinet Arena nr 2/2006 (och om Neo-liberalerna är högerns motsvarighet till popvänster, så är Arena-gänget lika avskytt i vissa vänsterkretsar). Jag har tidigare tagit upp detta här på bloggen: som Hans Rosling brukar säga måste man hålla fem tankar i huvudet när man talar om världens utveckling.

1. att världen blir bättre,
2. att det sker till priset av klimatförändringar,
3. att miljarder fortfarande lever i absolut fattigdom
4. att flera hundra miljoner faktiskt fått det sämre,
5. att eftersom utvecklingen skett trots korkade politiska beslut är möjligheterna goda att faktiskt göra något åt problemen!

Det är alltså inte helt entydigt. Och som Johan är inne på, liksom Karl Palmås före honom, har inte panglossliberalernas naiva optimism mycket att komma med när utvecklingen då och då visar sig gå åt fel håll. Liberaler resonerade ungefär på samma sätt som Nerbrand et al. för hundra år sedan – och sedan dess har mänskligheten sett två världskrig, nazismens och stalinismens totalitära system, atombomben, etniska rensningar i Afrika och på Balkan, med mera, med mera. Jag skulle inte påstå att 1900-talets fasor ligger de tidiga århundradets liberaler till skuld, men de kunde sannolikt inte föreställa sig dem – lika lite som dagens panglossliberaler tycks kunna föreställa sig att liknande saker mycket väl kan hända under vårt nuvarande århundrade.

Fortsättning följer.

***

Bloggkoll: Catti blir arg när Piratpartiet jämförs med Ny demokrati, Louise förstår inte alls, Emma inser att alla inte kan gilla Piratpartiet, Lina jämför Piratpartiet med Feministiskt initiativ, Charlotte anser att Mona Sahlin bör kritiseras för andra saker än sitt språk, Marie ställer Sverigedemokraternas framgångar i relation till mediernas intresse, Roya skriver årskrönika, Sakine läser bloggårskrönikor och Karin har träffat Lou Reed.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: FRA-lagen, panglossliberaler, vänsterliberalism, nyliberalism, socialliberalism, Candide, Voltaire, popvänster, pophöger, Neo, Magasinet Neo, frihet, framsteg, Sofia Nerbrand, askes, självspäkning, iPhone, Magnus Jiborn, Lars Truedson, Arena, lattevänstern, Hans Rosling, klimatförändringar, fattigdom, utveckling, optimism, krig, nazism, stalinism, totalitarism, atombomben, etnisk rensning, Afrika, Balkan, anarkism, libertarianism, anarkokapitalism, Stephan Molyneux, marxism, Benjamin Tucker, Pierre-Joseph Proudhon, Max Stirner, Friedrich Nietzsche, George Bernard Shaw, ursprunglig ackumulation, John Locke, Robert Nozick, ägande, egendom, nyliberalism, högerlibertarianism, vänsterlibertarianism, frihetlig socialism, syndikalism, självägande, inhägnad, privatisering, allmänningar, organisering, organisation, statsapparaten, strata, stratifiering, katedraler/basarer, egenmakt, småskalighet, decentralisering, federalism, mutualism, Peter Wennblad, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg

I mitten av juli besökte jag Budapest, Ungerns huvudstad, tillsammans med min flickvän. Mest av allt flanerade vi omkring. Semestern hade just börjat och det var skönt med miljöombyte. Men resande är ofta lärande.

Med en befolkning på 1,6 miljoner är Budapest inte någon megastad, men med sin kulturgeografi gav den mig ett annat intryck än det jag väntat mig. Arvet från Sovjettiden är inte påtagligt (med ett undantag jag ska återkomma till). Det är snarare det gamla Europa som gör sig påmint i stadsbilden.*

Kungadömet Ungern bildades på 1000-talet, med storhetstiden på 1300- och 1400-talet (från 1100-talet var även Kroatien en del av landet). 1526 besegrades ungrarna av den osmanske härskaren Süleyman I i slaget vid Mohács, varpå landet delades: den övre delen (nuvarande Slovakien) kom att styras av de österrikiska habsburgarna, Transsylvanien (del av nuvarande Rumänien) styrdes av ungerska härskare under Osmanska riket medan resten kom under direkt osmanskt styre. 1697 erövrade österrikarna Ungern, men missnöje i landet ledde till flera uppror och slutligen ett frihetskrig. 1867 bildades dubbelmonarkin Österrike-Ungern, och ungrarna fick eget parlament samt en egen konstitution. Så förblev det fram till Versaillesfreden.

Andrássy út 60: Från pilkorsfäste till statssäkerhetsavdelning

Ungern tillhörde de förlorande centralmakterna i första världskriget och blev till två tredjedelar uppstyckat mellan Rumänien, Tjeckoslovakien, Jugoslavien och Österrike. Liksom Tyskland präglades landet under mellankrigstiden av revanschism. Efter en kort period under kommunisten Béla Kun (som avsattes när rumänska styrkor intog Budapest) regerades landet mellan 1920 och 1944 av amiralen Miklós Horthy som riksföreståndare i en monarki utan kung, med den fascistiska pilkorsrörelsen som allt starkare opposition.

I parlamentsvalet 1939 blev Pilkorspartiet under Ferenc Szálasi Ungerns näst största parti. Det hade mer än 300 000 medlemmar och hade stöd av närmare en miljon väljare. Var tredje röst i Budapests arbetarklassområden gick dit. När Miklós Horthy 1944 försökte bryta med Tyskland, på vars sida Ungern stod i andra världskriget, blev han avsatt som regent. Pilkorsrörelsen regerade fram till krigsslutet – men större delen av landet var vid det laget under kontroll av Stalins röda armé. Pilkorsarnas terrorregim, som hade nära samarbete med Adolf Eichmann, hann likväl deportera hundratusentals ungerska judar till Auschwitz och andra förintelseläger. Högkvarteret var ”Lojalitetens hus”.

Det så kallade Lojalitetens hus låg på Andrássy út (”Andrassyvägen”) 60 i centrala Budapest. Huset togs över av säkerhetspolisen ÁVO (ung. Államvédelmi Osztály, ’statssäkerhetsavdelning’) sedan kommunistpartiet under Mátyás Rákosi och med röda arméns goda minne tagit makten. Säkerhetspolisen började gripa oppositionspolitiker och en hel del skickades till Sibirien. Huset på Andrássy började bli känt som ”Terrorns hus”. Kommunistpartiet – som verkat illegalt från 1919 till Sovjetockupationen, med på sin höjd några hundra medlemmar – tog allt större kontroll över landet. 1949 antogs en ny konstitution, med 1936 års sovjetiska konstitution som förebild, och Ungern blev en enpartistat – en så kallad folkrepublik. Andrássy út bytte namn till Sztálin út, eller på svenska: Stalinvägen.

Säkerhetspolisen ÁVO leddes av en man vid namn Gábor Péter som flytt Ungern under mellankrigsåren och sedan arbetat för Stalins säkerhetspolis NKVD (rys. Narodnyj komissariat vnutrennich del, ‘Folkkommissariatet för inrikes ärenden’) tills han återvände till Budapest med röda armén 1944. ÁVO:s medlemmar, som uppgick till 48 000 man, rekryterades bland vänsterextremister samt torpeder från pilkorsrörelsen som gjort avbön.

Kommunistpartiet och ÁVO lade inte beslag enbart på pilkorsrörelsens gamla högkvarter, komplett med fångceller och tortyrkamrar, utan kom också över deras medlemsregister. Personer som, med Mátyás Rákosis formulering, ”till högre eller lägre grad influerats av kontrarevolutionen och fascismens korrumperande verkan”, strömmade till partiet. I kommunismens namn, på samma sätt som tidigare i fascismens namn, gavs de order om mord, rån och tortyr. Det krävdes bara ett byte av uniform.

Säkerhetspolisen ÁVO hade också hand om deporteringar av småbönder, ”kulaker”, och dissidenter till arbetsläger inom landet, läger som säkerhetspolisen kontrollerade, och till den sovjetiska gulagarkipelagen. Även om Imre Nagys regering som tillträdde efter Stalins död 1953 satte stopp för förvisningarna, så kunde de flesta aldrig återvända till sina hem – och de som gjorde det förföljdes. ÁVO överlevde inte Ungernrevolten 1956, som startade med studentdemonstrationer och hade avstaliniseringen som förhistoria, och det politiska klimatet i landet mildrades något. Men medlemmar av ÁVO kunde arbeta kvar inom statsapparaten och den ”sovjetiska rådgivaren”, ett slags grå eminens med avgörande makt över ekonomin, rättsväsendet och militären, fanns kvar till 1989. Han hade sitt kontor på Andrássy út 60.

2002 öppnade museet House of Terror (Terror Háza) på Andrássy út 60. Jag kan varmt rekommendera ett besök – särskilt kusligt är det att besöka de autentiska fängelsecellerna på källarvåningen. Även historikern Peter Englund har besökt museet, liksom en skribent för Populär Historia.

***

* Det ungerska parlamentet, invigt på Ungerns tusenårsjubileum 1896, är inspirerat av Westminster Palace i London (Houses of Parliament) och är den näst största parlamentsbyggnaden i Europa – den tredje största i världen (efter Rumäniens och Argentinas parlament). När det byggdes på Pestsidan av Donau ville man balansera det kungliga slottet på andra sidan. Ett slott byggdes där, blickande ut från en höjd (Budasidan är i motsats till Pest ganska kuperad), redan på 1200-talet av kung Béla IV men den nuvarande barockbyggnaden är från slutet av 1800-talet. I närheten, på samma höjd, finns också presidentpalatset samt Mattiaskyrkan vars äldsta del härstammar från 1200-talet. Där kröntes Ungerns kungar fram till 1916.

Budapest, som bildades 1873 genom sammanslagningen av Buda, Pest och Óbuda, är också känt för Gellértbadet med anor från 1300-talet (vi badade där en eftermiddag) och Dohánysynagogan som är den största synagogan i Europa – den näst största i världen. Den byggdes på 1800-talet i morisk stil, och i byggnaden intill föddes den politiska sionismens grundare Theodor Herzl. Vid synagogan finns också Raoul Wallenberg Holocaust Memorial Park till minne av de minst 400 000 ungerska judar som mördades av nazisterna (diplomaten Raoul Wallenberg var verksam i Budapest och lyckades enligt uppgift från Yad Vashem rädda 15 000 människoliv undan Förintelsen).

***

Lyssningstips: journalisten och författaren Gellert Tamas sommarprat från den 2 augusti 2006. Hans föräldrar flydde från Ungern 1956 och programmet handlar mycket om Ungernrevolten och det påföljande händelseförloppet.

***

Bloggkoll: Marta läser utredningar, Marie har läst biografier av Nuder och Palmstierna, Karin har varit på paneldiskussion om tortyr, Catti uppmanar Nyamko Sabuni att omprioritera, Ia tycker illa om en webbsida om sexbrott, medan Emma spanar kring fildelningsstatistik och den digitala klyftan.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Budapest, Ungern, Terrorns hus, Andrassy, Kroatien, Slovakien, Osmanska riket, Habsburg, Transsylvanien, Rumänien, Österrike-Ungern, Versaillesfreden, första världskriget, andra världskriget, Tjeckoslovakien, Jugoslavien, Österrike, Bela Kun, Miklos Horthy, Ferenc Szalasi, pilkorsrörelsen, fascism, Tyskland, Nazityskland, Josef Stalin, Stalin, Röda armén, Adolf Eichmann, Förintelsen, Auschwitz, Lojalitetens hus, AVO, Matyas Rakosi, Sibirien, enpartistat, folkrepublik, Gabor Peter, NKVD, kulaker, arbetsläger, Gulag, Imre Nagy, Ungernrevolten, Peter Englund, Populär Historia, Westminster Palace, Donau, Buda, Pest, Gellértbadet, Dohánysynagogan, sionism, Theodor Herzl, Raoul Wallenberg, Yad Vashem, Gellert Tamas

Har funderat en del på sistone kring det äldsta inlägget här på bloggen, en text om humanismen som skrevs för mer än fyra år sedan. I ljuset av de senaste årens posthumanistiska trend finns det inslag i behov av revidering.

Ad fontes!

Originaltexten, Humanitet, förnuft och bildning: En essä om humanismen, dess historiska gestaltningar och framtida möjligheter (publicerad på Filosofiforum i september 2004), tog sin utgångspunkt hos den romerska filosofen Cicero, via renässanshumanisterna och den tyska nyhumanismen, till humanismens gestaltningar under 1900-talet (men också kritiken av densamma). I centrum stod de tre begrepp som också bildade essäns titel: humanitet, förnuft och bildning. Jag ska här, helt skissartat, försöka uppdatera mina tankar.

De hominis dignitate?

Renässanshumanismens utpekade manifest, Tal om människans värdighet, författades av italienaren Giovanni Pico della Mirandola och lyfter fram människan som unik bland jordens varelser i sin autonomi och sin rätt att tillfredsställa sina begär. Detta är en antropocentrism som sedan präglat den så kallade moderniteten och som kritiserats inte minst av miljörörelsen.

Den pragmatistiske filosofen Richard Rorty har föreslagit att vi bör betrakta människan som ett djur med hög grad av komplexitet, snarare än ett djur med en extra ingrediens kallad ”intellektet” eller ”den rationella själen” (Rorty and Pragmatism, 1995, s 199). Liksom alla andra organismer på denna jord har människan uppstått genom en icke-linjär, öppen och blind process kallad ”evolution”. Det finns inget predestinerat mål för denna process, inget gudomligt eller moraliskt syfte med utvecklingen. Likaså är det svårt att på något hållbart sätt betrakta den mänskliga kulturen som ontologiskt skiljd från det vi kallar natur. Kultur är en bearbetning av tingen. Kanske kan vi tala om en mänsklig kultur blott på samma sätt som vi kan tala om en apornas kultur eller myrornas kultur – låt vara med en högre grad av komplexitet.

Ordet natur har en problematisk tvetydighet – det kan referera, som i ”människans natur”, till en essentialism av det slag som postmodernismen byggt upp hela sitt legitimitetsanspråk på att dekonstruera, eller till någonting som ligger utanför och är opåverkat av människan och hennes kultur. Lika ohållbart som det är att påstå att det inte finns någonting utomdiskursivt – det kan bara någon hävda som inte erfarit ett nyfött barns oartikulerade anspråk på att bli omhändertagen, upplevt en rasande storm eller varit förälskad och blickat in i den älskades ögon – lika vanskligt är det att betrakta ekosystem, djurarter och skogar som något människan inte bör beblanda sig med eller för den delen något hon bör ”återvända” till för att återvinna en förlorad helhetskänsla. Människan är alltid redan del av ekosystem och ”naturliga sammanhang” – låt vara att hon äger förmågan att sätta dem ur balans eller rent av ödelägga dem. Det vi bör lära oss är att hantera komplexitet.

Fortsättning följer.

***

Lästips: Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet, skriver intressant i Vetenskapsrådets publikation Tvärsnitt på temat ”En ekologisk revolution”. (Tack, Heiti, för tipset.) Där har också Ingalill Eriksson, bitr professor i sociologi vid Mittuniversitetet, skrivit intressant om sociologerna, ekosofin och kaosteorin. Det tar vi med oss till diskussionen.

***

Bloggkoll: Jenny är jur. dr #200 på sin fakultet och aviserar fler blogginlägg i framtiden, Emma uppmärksammar att sossarna bestämt sig för att stödja Ipred-lagen, liksom Johanna (ja, uppmärksammar alltså, inte stödjer), Lina biblioteksbloggar om barnlitteratur och Maria tänker om blockpolitik.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: humanitet, pragmatik, emergens, humanism, posthumanism, Cicero, renässansen, nyhumanism, Giovanni Pico della Mirandola, autonomi, begär, hedonism, antropocentrism, modernitet, miljörörelsen, pragmatism, Richard Rorty, komplexitet, intellekt, rationalitet, själen, evolution, predestination, determinism, kultur, kulturalism, ontologi, natur, naturalism, människans natur, essentialism, postmodernism, socialkonstruktivism, ekosystem, holism, Alf Hornborg, humanekologi, Vetenskapsrådet, ekologi, revolution, Ingalill Eriksson, sociologi, ekosofi, kaosteori, Tvärsnitt

Nästa år är det 200 år sedan Charles Darwin föddes och 150 år sedan hans bok Om arternas uppkomst först gavs ut. Kombinerad med Mendels genetik är evolutionsteorin än i dag en grundval för vår kunskap om die Umwelt.

Så läser jag hos Karl Palmås, och betydligt utförligare hos Erik Svensson, om Steve Fuller – en sociolog hemmahörig inom Science and Technology Studies (ett fält som jag tilltalas mycket av och där man finner sådana som Donna Haraway och Bruno Latour) som har tagit kreationisternas sida i kampen för att amerikanska skolor ska lära ut s k Intelligent Design som en vetenskaplig teori jämförbar med evolutionsbiologin. (Något som KDU:s tidigare ordförande Ella Bohlin, f d Livets Ord-medlem, förespråkat i Sverige.)

Som Kalle påpekar är det en pågående trend inom sociologin – och i synnerhet STS – att influeras av evolutionsbiologi och annnan naturvetenskap. Denna posthumanistiska trend bryter Steve Fuller med, för att istället framhäva människans särart – och det får han gärna göra. Konflikter av det slaget är ofta produktiva. Värre är Fullers stöd till Intelligent Design (ID), skapelsetro maskerad som en pseudovetenskaplig teori. I fallet Kitzmiller vs. Dover Area School District vittnade han till förmån för kreationisterna i skolstyrelsen hos det lilla samhället Dover, Pennsylvania. Dessa hade skrivit in i läroplanen att ID skulle läras ut på biologiundervisningen, men fick föräldrarna mot sig och blev förda inför rätta. (När domstolen dömde till föräldrarnas fördel uttalade sig den högerkristne Pat Robertson, grundare till Christian Coalition, om att Dovers medborgare födrivit Gud).

Erik Svensson har en teori om att Steve Fuller motsätter sig evolutionsbiologin för att han är förfärad över Margaret Thatchers sociala nedrustningspolitik och vill bekämpa ”nyliberalism och rövarkapitalism”. Som vänsterkristen intellektuell gör sig Fuller skyldig till vad Erik med en träffande beteckning kallar det ideologiska felslutet, ”alltså förkastar han vetenskapliga teorier och vetenskapliga fakta för att de är ideologiskt osmakliga, inte för att de är empiriskt dåligt förankrade.” Som Erik påpekar tycks Fuller tro att om man accepterar Darwins evolutionsteori och Mendels genetik så måste man vara socialdarwinist och nyliberal. Jag tror visserligen att man faktiskt kan låta sig inspireras av evolutionsbiologi och annan naturvetenskap och utforma en vänsterpolitik utifrån det. Och de tekniska och samhälleliga tillämpningarna av vetenskapliga rön bör vara föremål för demokratiska processer. Men man kan inte bedöma sanningshalten i vetenskapliga teorier på ideologiska (eller religiösa) grunder. Tror man det är man ute på ganska djupt vatten.

Fortsättning följer.

***

Lästips: Det liberala nätverket Liberati, som rymmer bloggare som Louise P och Freddi W, tycker med rätta att vi ska städa ut Gud ur lagboken. Förutom att driva min gamla käpphäst att göra äktenskap till en alltigenom civilrättslig akt, resonerar de klokt bland annat kring religiösa friskolor, svenskhetsprov och statsbidrag till trossamfund. Men hur kommer Folkpartiet in i bilden?

***

Bloggkoll: Catti efterlyser mer visioner och mindre valtaktik, J problematiserar en oproblematiserande studie av kontaktannonser, Johanna skriver i Kvällsposten om spelutredningen, Emma belägger att FRA-lagen baserades på ogrundad rädsla, Karin gläds åt det rödgröna samarbetet inför 2010 och Evelina hoppas på en uppdaterad kulturpolitik.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Intelligent Design, kreationism, skapelsetro, Charles Darwin, Darwin, Om arternas uppkomst, darwinism, evolutionsteorin, evolutionsläran, evolutionsbiologi, evolution, Gregor Mendel, Mendel, genetik, Umwelt, Jakob von Uexküll, Steve Fuller, Science and Technology Studies, STS, Bruno Latour, Donna Haraway, posthumanism, pseudovetenskap, sociologi, naturvetenskap, Ella Bohlin, KDU, skolan, skolpolitik, Livets Ord, Kitzmiller vs. Dover Area School Board, Dover, Pat Robertson, Christian Coalition, högerkristna, kristen höger, Margaret Thatcher, nedskärningar, nyliberalism, rövarkapitalism, kapitalism, ideologiska felslutet, socialdarwinism, Donna Haraway, Liberati, religion, lagstiftning, sekularisering, äktenskapslagstiftning, äktenskap, civilrätt, friskolor, svenskhet, medborgarskapsprov, Folkpartiet

Industrisamhällets gamla höger-vänsterskala brukar sägas sträcka sig mellan motpolerna frihet och jämlikhet. En sådan dikotomi förutsätter tron på den solitära individen, oberoende av allt och alla.

Även om det var en omvälvande erfarenhet för mig att få barn, var det inte de kroppsliga erfarenheterna av att vara gravid och föda som förändrade min feministiska analys. Det gjorde däremot det lilla barnets totala kroppsliga och känslomässiga beroende, och vårt beroende av välfärdsstaten. Föräldraskapet gjorde mig till reformist och välfärdskramare.

- Petra Ulmanen, ”Bra att Nina Björk politiserar feminismen”, den 16 oktober på debattsajten Newsmill.se.

Jag tror att frihet i politisk mening, det vill säga att stå fri från godtycklig maktutövning, inte kan stå i motsättning till jämlikhet, det vill säga varje människas möjligheter att på lika villkor konstruera, revidera och utföra sin egen livsplan. Snarare anser jag nog att de båda koncepten går hand i hand.

Inom buddhistisk filosofi finns begreppet anatta, ‘icke-själv’. Det innebär att det djupast sett inte finns något sådant som en solitär individ, ett odelbart och konstant jag. Här finns ingen skillnad mellan människor och ting: de uppstår, förändras och upphör i oändliga sammansättningsprocesser. Vi kan tala om social konstruktion, men ekologierna är också mentala, biologiska och fysikaliska. Dessa processer har i sig ingen essens, men väl en (föränderlig) uppsättning logiker. Frågan är: Hur förverkliga autonomi i en tillvaro som djupast sett är sammansatt, föränderlig och ömsesidigt betingad?

PS. Hur tar vi kål på ”economic man” innan han tar kål på oss? DS.

***

Bloggkoll: Charlotte riktar kritik mot ett debattinlägg av Birger Schlaug, liksom Zaida, Louise förtydligar ett debattinlägg från Liberati, Lina rekommenderar ”Rör inte min sup”, Anna-Lena belyser att Siewert Öholm propagerar för Livets Ord, Isobel vill kräkas över Henrik von Sydow, Johanna dokumenterar Beatrice Asks kappvändning om datalagringsdirektivet, Marie uppmanar till normbrytning och Ia skriver om Strindberg och prostitution.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: frihet, jämlikhet, individualism, feminism, beroende, välfärd, Petra Ulmanen, Nina Björk, buddhism, anatta, autonomi, economic man, neomaterialism

Har en del halvfärdiga inlägg liggande i pipeline, och ser till att få ut dem innan frågan om bloggens framtid avgörs. Den här gången handlar det om FRA-lagen som symptom på en människosyn. Är individualismen död?

De i mitt tycke mest intressanta inläggen i debatten om FRA-lagen har koordinerats av Mark Klamberg, som till vardags är doktorand i folkrätt vid Stockholms universitet. Först kom ett inlägg på DN Debatt, där tretton forskare och signalspaningsexperter hävdade att problemet med att ge Försvarets Radioanstalt, FRA, rätt att bedriva signalspaning i enlighet med det liggande lagförslaget inte är att varje individ riskerar att få innehållet i sina mejl och telefonsamtal avlyssnade. Nej, FRA-lagen är som Web 2.0 – i fokus står inte content, utan relationer. FRA ska kartlägga ”sociogram”.

Olika människor har olika sociogram. Vi rör oss på olika sätt i vår vardag och har olika sociala relationer, intressen och åsikter vilket avspeglar sig i vår elektroniska kommunikation. Det gör att vi med en kraftfull dator och rätt analysverktyg skulle kunna urskilja den ensamstående mamman, pensionärsparet, tonårspojken, bögparet, datahackern, den gömda flyktingen, bidragsfuskaren och den politiske aktivisten. Om vi därtill har transittrafik från andra länder så kan vi – fortfarande i teorin – identifiera sociogrammet för valutaspekulanten, främmande staters politiska och militära ledare.

Svar kom så småningom från försvarsminister Sten Tolgfors, vars inlägg samma gäng replikerade på Newsmill. Jag vill här inte gå in på detaljer i den diskussionen. Ett tredje inlägg i serien, den här gången med Mark Klamberg, Christopher Kullenberg och Karl Palmås som undertecknare, poängterade att det är Philip K Dicks Minority Report (som filmatiserades av Steven Spielberg med Tom Cruise i huvudrollen) snarare än George Orwells 1984 som är den mest relevanta populärkulturella referensen för FRA-lagen (en poäng som Karl Palmås gjorde redan i sitt bidrag till den artikelserie om övervakning jag var redaktör för i vintras). Där vill jag ta min utgångspunkt för det följande.

Idealister och materialister i kampen mot FRA-lagen

Jag hävdade i ett tidigare inlägg att det som Manuel Castells döpte till ”nätverkssamhället” inte uppstår när mänskliga relationer börjar organiseras i enlighet med nätverkets logik, utan när de börjar förstås i enlighet med nätverkets logik. Det är givetvis inte så att det blir relevant att tala om sociogram först när en stor del av mänsklig kommunikation börjar ske över internet. Men debatten om FRA-lagen visar att det är missvisande att tala om individen som en isolerad, atomistisk entitet – för att hårddra det hela.

Piratbyråns Rasmus Fleischer, som bloggar på copyriot.se och är doktorand i samtidshistoria på Södertörns högskola, skrev träffande i SvD om att synen på FRA-lagen bland dess kritiker skiljer sig åt beroende på om den är uttryck för idealism eller för materialism. (Läs också här och här.) Den förstnämnda talar om medborgerliga rättigheter (t ex rätten till personlig integritet) – vilka anses tidlösa men måste vägas mot varandra. I detta sammanhang är liknelsen med Orwells 1984 effektiv: I storebrorssamhället väger individens integritet lätt. Storebror ser dig – och vet ditt eget bästa bättre än du själv.

Om det idealistiska synsättet är typiskt liberalt (på gott och ont), så är det svårt att knyta det materialistiska synsättet till någon ideologi skapad under industrialismen. Det handlar här inte om marxisternas ”historiematerialism”. För materialisterna är utgångspunkten hur datatrafiken fungerar rent tekniskt. Teknologin är det avgörande, juridik kommer i andra hand. Politikers kompromissvilja – rätten till personlig integritet måste vägas mot behovet av en underrättelsetjänst – är främmande för materialisterna. Eventuella juridiska ”pappersspärrar” är ointressanta: har kablarna väl pluggats in är det en smal sak för en regering att ändra lagstiftningen så att massövervakning blir tillåten. De skydd för den personliga integriteten som nu införts i FRA-lagen är ur materialistiskt perspektiv ett spel för gallerierna.

Behovet av fiktiv symbolberättelse: 1984 vs. Minority Report

Det är förstås ganska förenklande att ställa de båda fiktionerna och deras bakomliggande problematiker mot varandra: 1984, där fokus ligger på övervakning av individen, som väsensskild från bilden av Minority Report, där fokus ligger på att kunna förutse skeenden. (Den synpunkten framför Charlotte Wiberg på bloggen kamferdroppar.) Om 1984 lyfts fram av de idealistiska kritikerna av FRA-lagen, så är det Minority Report som föredras av materialistiska kritiker som Karl Palmås och Christopher Kullenberg. Skälet till detta sägs vara att övervakning traditionellt, som i Orwells dystopi, förknippas med att medborgare kontinuerligt inspekteras av en dold övervakare.

Michel Foucault använde i Övervakning och straff (1975) liberalen Jeremy Benthams fängelseskiss Panopticon som ett böjningsmönster för hela det moderna disciplinsamhället: Som Per Herngren skriver i en kommentar är det viktiga inte huruvida det finns ett vakande öga som ser dig eller inte – det avgörande är att du agerar utifrån sannolikheten att storebror ser dig! (Jfr exemplet med den auktoritära slavägaren i mitt inlägg om frihet.) I Minority Report handlar övervakningen snarare om att skapa ”preemtiva strategier” (jfr den s k Bushdoktrinen om preemtiv krigsföring) för att upprätthålla ordningen, genom att övervakaren kan sätta sig in i en medborgares föreställningsvärld och förutse framtida beteenden. Poängen med att göra en distinktion mellan Foucaults panopticism och det som Manuel De Landa i War in the Age of Intelligent Machines (1991) kallar Panspectron är att den sistnämnda fokuserar på människors förbindelser snarare än på deras handlingar. Som Charlotte Wiberg påpekar handlar 1984 om så mycket mer än det som lyfts fram i debatten om FRA-lagen. I Stasis Östtyskland var det, liksom i dagens FRA-samhälle, frågan om att inte associeras med suspekta element lika mycket som det gällde att inte begå statsfientliga handlingar.

Hur kan vi tänka kring frihet om den solitära individen inte finns?

Jag gjorde i ett tidigare inlägg, “Identitet och individuell autonomi”, ett nedslag i diskussionen om identitetspolitik. Utgångspunkten är att idealet om autonomi förutsätter någon form av individbegrepp. Jag skrev bland annat följande.

En viss människa kan vara kvinna, journalist, muslim, förälder, svensk, homosexuell, socialdemokrat, yogautövare, vegan, etc. – och det är inte objektivt givet vilken av dessa identiteter, sociala roller, som har prioritet vid ett slumpvist utvalt tillfälle.

Det vi kallar individen kan alltså förstås som ett knippe olika identiteter, eller en knutpunkt för ett icke fastställt antal subjektiveringsprocesser. Vi formas som individer av erfarenheter vi gör i olika sammanhang – sociala eller icke sociala. Detta får konsekvenser för vår syn på frihet, men också för vår syn på makt. Exakt hur jag tänker mig det sistnämnda vill jag återkomma till.

***

Bloggkoll: Roya tar upp genus- och klassaspekter på klimatet, Emma undersöker FRA-lagarna i relation till åsiktsregistrering, Charlotte är tillbaka från sin bloggsemester, Marie vill veta mer om franska socialistpartiet, Louise undrar över regeringens verklighetsuppfattning och Johanna är glad ibland.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: FRA-lagen, FRA, Försvarets Radioanstalt, Lex Orwell, individualism, övervakning, övervakningssamhälle, 1984, George Orwell, Minority Report, panopticon, Jeremy Bentham, panspectrocism, Michel Foucault, Manuel De Landa, Gilles Deleuze, posthumanism, autonomi, sociogram, nätverkssamhälle, Mark Klamberg, folkrätt, juridik, Stockholms universitet, signalspaning, försvaret, underrättelsetjänst, Sten Tolgfors, Christopher Kullenberg, Karl Palmås, Philip K Dick, Minority Report, Steven Spielberg, Tom Cruise, Manuel Castells, internet, atomism, Piratbyrån, Rasmus Fleischer, idealism, materialism, Bushdoktrinen, preemtiv krigsföring, Manuel Delanda, Charlotte Wiberg, Per Herngren, Stasi, Östtyskland, subjektivering, identitetspolitik, autonomi, makt

På Världskulturmuseet i Göteborg möttes i onsdags Katrine Kielos och Karl Palmås i ett samtal kring frågan ”Vem behöver utopier?”. Samtidigt väckte Barack Obamas valseger frågan hos mig vi inte behöver lite drömmar ändå.

Kalles anförande finns att läsa på hans blogg. Jag lämnade där några ord:

Jag tror att ett av de stora misstagen under 1900-talet, i kombination med de storvulna utopierna, är de fåfänga anspråken på vetenskap. Givetvis fångat i ett uttryck som “den vetenskapliga socialismen” (formulerad i polemik med “den utopiska socialismen”) och hur marxism-leninismen motiverade sig med kvasivetenskapliga anspråk. Men också i det slags sociala ingenjörskonst som en gång fanns hos de statssocialistiska folkhemsbyggarna som till stor del lyckades kväsa de rörelseradikala strömningarna inom socialdemokratin (vilka bär starka släktskap med angloamerikanska liberaler som Dewey) och idag återfinnes i blå tappning hos exempelvis vår finansminister (vilken som person är en frisk fläkt, men som social ingenjör är läskigare än den gapigaste nyliberal).

Draget av “vetenskaplighet” är något som gjorde att jag till en början ställde mig ganska avvaktande till neomaterialism/posthumanism. Jag ser fortfarande att det finns en risk för förälskelse i den egna terminologin (och vem kan klandra den som ser det vackra i kaosteorins bifurkationer och evolutionslärans indeterminism?). Men framför allt vill jag att vi tar lärdom av Obamakampanjens utopiska energier och kommer ihåg att politik handlar om att göra skillnad (och tolka gärna det ordet i deleuzianska banor) snarare än om att administrera statsapparaten.

Lars-Olof Karlsson skrev i en annan kommentar:

Kan man luta sig tillbaka i förvissning om att en “svärm” som får ta vilken väg den vill, av egen överlevnadsinstinkt kommer att välja vägen mot hållbar utveckling bara den får utvecklas av sig självt utan styrning från någon universell “sanning”?

Om detta vill jag säga följande:

Om jag ska vara ärlig tror jag faktiskt att vi dels naturligtvis måste göra vad vi kan för att påverka i rätt riktning, dels kan vara ganska optimistiska om att “svärmen” faktiskt hittar rätt väg om dess intelligens bara får släppas loss.

Har själv resonerat kring det på min egen blogg (och i Fria Tidningen), med stöd hos John Deweys demokratiteori och forskningen om artificiell intelligens:

… en grupp människor fattar som regel bättre beslut än enstaka personer, även när de enstaka personerna är experter. En förutsättning är att gruppen är en brokig skara människor. Förekomsten av avvikande åsikter, även felaktiga sådana, förbättrar hela gruppens resonerande. En annan förutsättning är tillgången till relevant information och att individerna använder sig av den information de har tillgång till, istället för att förlita sig på andras beslut.

Efter samtalet på Världskulturmuseet hade bloggaren bios politikos en hel del intressant att säga. Jag lämnade några ord också där:

… jag kan hålla med dig om det fördärvliga i att kasta ut barnet (den etiska universalismen) med badvattnet (den etiska objektivismen). Det är spännande att se om det går att bygga något slags moral på en neomaterialistisk grund.

Sedan var det intressant det som Katrine Kielos sade om vänsterns (i vid mening, antar jag) reaktiva tendenser. Som jag skrev i en kommentar till en kommentar på det inlägg du länkar till hos mig, så känns det ibland som att vi i vår postutopianska tid glömt hur man drömmer. Vi behöver mer av det Habermas kallar ”utopiska energier”. Det är det tilltalande hos Barack Obama, om inte annat.

(Läs också hos Björn om Gregory Batesons metaepistemologi.)

***

Bloggkoll: Sanna tycker att Rothstein är en kul figur, Marie vill ha franska äktenskap, Johanna skriver om IPRED i Expressen, Karin känner obehag över den amerikanska nationalismen, Catti undrar vad den gröna rörelsen vill och Evelina talar om grekisk timing och obamansk förändring.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Katrine Kielos, Karl Palmås, Världskulturmuseet, utopier, Barack Obama, utopism, vetenskaplighet, vetenskaplig socialism, utopisk socialism, marxism-leninism, kvasivetenskap, social ingenjörskonst, statssocialism, folkhemmet, rörelsesocialism, socialdemokrati, John Dewey, vänsterliberalism, Anders Borg, nyliberalism, neomaterialism, posthumanism, evolutionsbiologi, kaosteori, utopiska energier, skillnad, Deleuze, statsapparaten, svärmen, multituden, massans intelligens, kollektiv intelligens, emergens, demokratiteori, reaktivism, proaktivism, postutopianism, Jürgen Habermas, Habermas, Gregory Bateson, epistemologi, metaepistemologi, vänstern

Läste ett mycket intressant debattinlägg på den gröna tankesmedjan Cogitos webbplats, signerat Angela Aylward. Medan jag tipsar om det passar jag på att undra om det finns något vi kan lära av Barack Obamas valkampanj.

Kan ett regeringsalternativ med s och mp bli något annat än ett röstfiske om mittenväljarna? Eller kan den gröna rörelsen och arbetarrörelsen finna en gemensam etisk plattform till gagn för samhällets utanförställda grupper och kommande generationer?

Läs Angela Aylwards svar på de frågorna här >>

Kan vi lära något av Obamas valkampanj?

Tidningen Metro sätter fokus på de sociala mediernas betydelse för Barack Obamas valkampanj. Ni vet: Facebook, Youtube, bloggar, etc. Bland annat finns en intervju med De grönas partisekreterare Agneta Börjesson.

– Vi har inte fastlagt någon specifik strategi. Men vi skickar ut en del information till vissa bloggare, till exempel bakgrundsinformation när vi gör ett utspel. Våra väljare är stora internetanvändare, unga och högutbildade, så vi inser att det är viktigt att nå ut den vägen.

(Jag kan passa på att nämna att jag inte fått några utskick på ett bra tag. Vet inte om det har med ett par inlägg jag skrivit, eller om det helt enkelt bara är lite stiltje just nu. Trist om det skulle vara det förstnämnda.)

Fler artiklar på temat kan läsas här >>

Även om sociala medier är viktiga och även om det är bra om partierna hänger med i samtiden, så tror jag ärligt talat inte att det i första hand är användandet av de sociala medierna som var det revolutionerande med Barack Obamas valkampanj. Jag tror snarare att det var förmågan att ingjuta hopp, särskilt hos människor som inte brukar känna att presidentkandidaterna representerar dem, som fällde det stora avgörandet. Denna känsla av hopp önskar jag att också De gröna kan bli mycket bättre på att väcka. Lyft fram visioner finns inom partiet. Var inte rädd att drömma!

Mer på temat: Piratpartiets Rick Falkvinge om att förstå internet, samt Karl Rove, valstrateg åt George W Bush, om hur man kampanjar (här också en intervju med Karl Rove och en krönika av Johan Norberg om densamme). Plus en artikel på SVT Opinion om att Obama inte är någon internetpresident.

Läs också: Anders Wallner är besviken på det liberala nätverket Liberati, där medlemmarna inga andra partier hava jämte Folkpartiet (bättre var det med Vägval Vänster). Dags för ett vänsterliberalt nätverk över partigränserna?

Liberatiföreträdare bemöter kritiken här >>

***

Bloggkoll: Sakine kommenterar också Liberati, liksom Louise och Emma, medan Maria tycker att moderaterna har en inkonsekvent dagispolitik, Anna invänder mot Bitte Assarmo, Roya är skeptisk till Obama, Karin belyser en rapport om turismens MR-baksidor och Ilse-Marie ogillar förnyare.

***

Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: tankesmedja, Cogito, Angela Aylward, Barack Obama, valkampanj, socialdemokraterna, miljöpartiet, de gröna, mittenpolitik, arbetarrörelsen, grön ideologi, Metro, sociala medier, Facebook, Youtube, bloggosfären, bloggbävning, Agneta Börjesson, visioner, hopp, drömmar, Piratpartiet, Rick Falkvinge, Karl Rove, George W Bush, valstrategi, Johan Norberg, Liberati, Vägval Vänster