Varför måste vi vara lyckade?
maj 11, 2008Det är rubriken för min inledare i helgens upplaga av Fria Tidningen. Temat är självmord – ett folkhälsoproblem som det talas ganska tyst om, trots att det är en av de företeelser som tar flest människors liv.
Våld och aggressivitet kopplas ofta till maskulinitet. Det har genom historien varit män som deltagit i krig; mäns våld mot kvinnor är oerhört mycket mer vanligt förekommande än det omvända. Ibland påpekas det att kvinnor kanske är mer självdestruktiva än män. Självmordsförsök är tio gånger vanligare än fullbordade självmord, och är vanligare bland kvinnor än bland män. Däremot är det i Sverige dubbelt så vanligt att män begår självmord som att kvinnor gör det. I USA och i Europa som helhet är det fyra gånger vanligare bland män. Det är bland män rentav den vanligaste dödsorsaken.
***
Kamfer-Charlotte tog upp ämnet för en tid sedan, apropå en ledare i Göteborgs-Posten, och spann vidare på frågan om mäns sårbarhet en tid senare. Maria Larssons uttalande om nollvision bloggade Fredrik Westerlund och Anders Wallner om. Thomas tog nyligen upp lyckoforskning i en bloggpost (något som även Anders var inne på) – något som jag bloggat lite om tidigare. Läs också vad bloggen Psykbryt skriver i ämnet självmord.
***
Bloggkoll: Lina diskuterar librarianska fundamentalister, Marie tror inte på straff, Evelina funderar kring flytt, Karins tankar finns hos Burmas folk och Zaida har varit i Göteborg – där polisen blundar för hatbrott.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Fria Tidningen, Fria Tidningar, Göteborgs Fria Tidning, Stockholms Fria Tidning, självmord, folkhälsa, våld, självkänsla, depression, offentliga sektorn, självmordsförsök, statistik, Werthereffekt, Johann Wolfgang von Goethe, Goethe, Kurt Cobain, tabu, skuld, skam, religion, stoicism, Romarriket, kristendom, Maria Larsson, Kristdemokraterna, nollvision, maskulinitet, manlighet, lyckoforskning
Jättebra text Jimmy. Jag håller med dig om din poäng att inte dölja självmorden genom omskrivningar.
Det är f ö också intressant att tänka på vilket tabuämne självmord varit i den reellt existerande socialismen – i DDR förnekades förekomsten av självmord länge; man tyckte ju att man hade det bästa tänkbara samhället så då kunde väl folk inte gå & ta livet av sig heller? På Kuba är ämnet vad jag förstått fortfarande tabu.
—
Tack så mycket! Synen på självmord i DDR är onekligen intressant – jag kände nog inte till det förrän jag såg den suveräna filmen ”De andras liv”. /Jimmy
Men tänk om förmågan att vara lycklig beror på vem man är snarare än vad man gör? Just självmord beror väldigt sällan på misslyckanden, utan på att vissa är patologiskt deprimerade.
—
Desto större anledning att det känns okej för människor att kunna prata om hur de känner, utan att behöva skämmas för depression och tankar som de går och bär på. /Jimmy
Absolut, jag ifrågasatte väl mest ifall känslan av att vara misslyckad har något med ens handlingar att göra, vissa reser sig och går vidare som om inget har hänt, de märker inte ens det, andra gräver ner sig.
”mäns våld mot kvinnor är oerhört mycket mer vanligt förekommande än det omvända”
Vad bygger du det på? Och har du i så fall någon kommentar på detta?
—
Jag bygger det på en mängd undersökningar i Sverige såväl som internationellt. Det där är en undersökning som säger motsatsen, och inom samhällsvetenskaplig forskning kan man alltid hitta resultat som säger emot varandra. Jag har inte gjort någon metodologisk jämförelse av de olika undersökningar som finns på området, så tills en majoritet av forskningsresultaten säger något annat är jag nog benägen att stå kvar vid min uppfattning att mäns våld mot kvinnor är vanligare än det omvända. /Jimmy
”Jag bygger det på en mängd undersökningar i Sverige såväl som internationellt”
Ok, vilka studier refererar du till? Jag tar gärna del av det.
Självklart får du tro vad du vill, men om du inte känner till någon jämförelse mellan dessa olika (och motsägande) undersökningar eller gjort någon egen, hur kan du då vara så säker på att din uppfattning stämmer överens med verkligheten? Det var ju f ö ingen liten studie de referar till där, utan en mycket stor där över 30 länder ingått. Kan den verkligen avfärdas så lättvindigt?
Jag kan inte tro att du tycker att man bara bör hänvisa till sådant som styrker ens fördomar, och bortse från det som motsäger det man tror.
—
Se mitt svar till nedanstående kommentar. /Jimmy
Min formulering ”fördomar” var inte så lyckad, ber om ursäkt för det. Jag borde sagt ”uppfattningar” istället. Poängen jag försökte få fram var att jag inte tycker att ens ideologiska uppfattning ska leda till att man är selektiv när man ska avgöra hur verkligheten är beskaffad. Det påminner lite om när mina liberala kollegor förnekar global uppvärmning, eller enbart refererar till studier, rapporter och professorer som förnekar global uppvärmning, men snabbt avfärdar det som motsäger deras världsbild.
—
Det är lugnt – och jag skulle kunna säga detsamma om din hållning i den här frågan: Hur kommer det sig att du väljer att gå på just Peter Gills undersökning?
Jag hinner tyvärr inte diskutera frågan just nu, så jag ber om att få återkomma när jag har lite mer tid, men man kan exempelvis lyfta fram det faktum att Gill-undersökningen för det första enbart har studenter som deltagare. Jag ifrågasätter inte att undersökningen säger någonting relevant om den gruppen, men det är inte säkert att de är representativa för befolkningen som helhet. För det andra säger undersökningen framför allt att kvinnor visst kan tillgripa våld. Jag har aldrig hävdat något annat. Vill man vara elak (vilket jag inte vill, men kanske Pär Ström eller någon annan) kan man rentav, med utgång från undersökningen, säga att kvinnorna i fråga får skylla sig själva eftersom det var de som började.
Som sagt, jag ber om att få återkomma. /Jimmy
”Hur kommer det sig att du väljer att gå på just Peter Gills undersökning?”
För att du inte givit mig några andra referenser. ;-) Nä skämt åsido, det gör jag inte, utan jag lyfte bara fram det eftersom den förmedlade en annan bild än det du hävdade. Så jag ville höra vad du visste om den. Jag har ingen särskild stark uppfattning i frågan, det är därför jag efterfrågar empiri från dig, så jag kan lära mig mer.
”….Risken finns dock att en nollvision angriper symptomen istället för orsakerna: att man istället för att reformera vården fokuserar på att sätta upp stängsel kring broar och järnvägar. Vi bör diskutera de bakomliggande orsakerna till självmord”
Alldeles riktigt! Jag tror att Nietzsche och Sartre skulle nog ha mycket klokt att säga om detta. Offer skördade av modernismen i det sekulära samhllet? Hade varit intressant att återkomma till temat…Frågan är nog rätt komplex och har både filosofiska, psykologiska och politiska komponenter. Naturligtvis finns det ”individuella” komponenter, men mönstren är mer än övertydliga: någonting är riktigt galet. Vilket även den överdrivna konsumtionen av antidepessiva läkemedel visar.
Jag ber att få uppmärksamma att de båda författarna till den artikel som Marcus länkar till avslutar med att tala om ”det allvarligare och dödliga våld” som kvinnor utsätts för i parrelationer…. Inte heller de hävdar alltså någon slags total ”jämlikhet” (ett perverst ord i sammanhanget, ”ekvivalens” kanske är bättre) vad gäller våldsutövande.
”Varför ställer vi sådana krav på varandra att vara lyckade, när vi istället bör försöka göra varandra lyckliga?”
Tänkvärt Jimmy. Varför tror vi att vi behöver konkurera?
(oj, det gick för fort med sänd-knappen)
Vi ställer krav på oss själva att vara lyckade och också på varandra att vara det. Samtidigt pågår någonslags konkurrenstänk, som om lyckan bara räckte till ett visst antal människor. Som att vi inte har råd med generositet.
Hur ska man egentligen se på självmordet? Såg på programmet på Axess tv när Ortmark mötte PC Jersild och de diskuterade att i Sverige tycks det vara en dygd att lida, istället för att säga stopp och belägg nu har jag fått nog. Detta angående dödshjälp.
Självmordet är ju den fria människans val och att KD nu vill införa nollvision tycker jag är förkastligt. Sen blir frågan naturligtvis svårare om man utgår från vilka resurser som samhället ger den deprimerade. Då jag själv har jobbat inom psykiatrin vet jag vilka oerhörda resurser som faktiskt läggs ner för att hjälpa individer och kanske vi därför bör använda oss av själasörjare istället. Det kan alltså ske ett utbyte mellan psykiatrin och kyrkan, moskén och synagogan för att nämna de största. För den otroende bör inte det ses som ett exkluderande då själasörjarna faktiskt inte behöver diskutera ur en religiös synvinkel utan en allmän livsdiskussion.
Bör man lägga det på en metanivå? Du skriver att det handlar om lyckohetsen eller hellre lyckadhetsen. Eller bör man istället diskutera det durkheimskt och se det som tecken på den alienation som människor tycks uppleva?
I vilket fall som helst bör det som du skriver inte tabubeläggas.
(apropå något annat så har en miljöfundering till inlagts)
Dödshjälp och självmord är inte riktigt samma sak. De som begår självmord gör det sällan pga ett verkligt lidande.
Sanjay: Är de så vitt skilda från varandra? Dödshjälp sker visserligen i livets slutskeende. Självmordets grund är hopplösheten och det lidandet kan vara nog så verkligt.
Gustaf: Intressant att du nämner just hopplösheten. Jag tror att den är det avgörande, men jag vet inte säkert. Någon som vet mer?
Tänk om det nu är så att hopplöshet som sin källa har övergivenhet? Vad skulle det i så fall säga, t ex om att män oftare begår självmord?
Har ni förresten lagt märke till att det finns fler mammor än pappor i Sverige? Handlar det kanske om en form av utestängdhet? Men det kanske inte alls har med självmord att göra, fast nog luktar det lite övergivenhet över det?