Röster om 1968
april 11, 2008På Kalles blogg pågår en diskussion om 1968. Det var ju 40 år sedan nu och en ny generation befinner sig i den ålder som fyrtiotalisterna var då det begav sig. Även Axess Magasin uppmärksammar de fyrtioårskrisande rebellerna.
Fyra artiklar kan läsas på nätet:
- “Vänster om, höger om”, Nick Cohen
- “1960-talets onda arv”, Lennart Berntsson
- “Från klasskamp till kulturkamp”, Andrew Anthony
- “All makt är inte av ondo”, Per Bauhn
Jag håller på att fila på ett längre inlägg om 1968 och dess arv. Men jag skulle uppskatta om ni har lust att diskutera Axess-artiklarna här på min blogg tills det inlägget kommer (och gärna även efter det). En bloggare som redan hunnit kommentera temanumret är Danne Nordling, som tillhör ett annat politiskt läger än jag. Det kan ändå vara läsvärt.
Om ni känner igen namnet Nick Cohen så kan det vara för att han är en brittisk vänsterliberal som brukar skriva i The Observer, och en av dem som stod bakom det så kallade Eustonmanifestet. Redan nämnde Karl Palmås skrev med anknytning till det ett inlägg på gruppbloggen Frihetligt Forum.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: 1968, 68-generationen, fyrtiotalister, fyrtioårskris, Nick Cohen, Lennart Berntsson, Andrew Anthony, Per Bauhn, Axess, Axess Magasin, Danne Nordling, vänstern, makt, klasskamp, kulturkamp, identitetspolitik, Eustonmanifestet, vänsterliberalism, The Observer, Frihetligt Forum, Karl Palmås
Tänkte just tipsa om detta Axessnummer, så hann du före. Attans. ;-) Jag har bara läst två av artiklarna än, så jag tänkte vänta med att kommentera tills jag läst alla fyra.
—
Haha… Själv har jag hittills läst Nick Cohens artikel, men jag vill vänta med att säga vad jag tycker tills diskussionen kommit igång här. Hoppas i alla fall att det blir en diskussion. /Jimmy
Lysande! Läste precis Cohen’s artikel och han slår huvudet på spiken. När han skriver att 2000-talets vänster “är baserad på kritik av den rådande ordningen snarare än kamp för ett nytt samhälle” ligger det helt i linje med de senaste årens vänsterdiskussioner både inom och utanför Vänsterpartiet, ordkrigen mellan Arena och Flamman för några år sedan och det är väl också den kritiken som framfördes av bland annat VägVal Vänster under dess storhetstid. Tror att delar av vänsterns problem är svårigheten att släppa tron på att det finns en lösning (socialismen/marxismen i det här fallet) på alla problem. Men enkla lösningar har ju alltid varit mer tilltalande än motsatsen…
—
Gillar också Cohens artikel. Han pekar på behovet av alternativ och utopier. /Jimmy
Cohen och Berntsson tycker jag ägnar sig åt en elak karikatyr av vänstern, eller lättköpt ordsvall om man så vill. Deras ”analys” är tunn, tycker jag, nog är vänsterns utveckling under denna tid långt mer komplex och variationsrik än deras enkla analyser söker påskina. Några historiska påståenden som inte stämmer med min bild gör mig dessutom alltför skeptisk för att ta dessa inlägg på riktigt allvar. Dessutom finner jag följande uttalande av Berntsson lite löjligt: ” Denna ideologiska och politiska förfallsprocess är i grunden ett demokratiskt problem. Varje pluralistisk offentlighet har nämligen behov av en kritisk och rationell vänster som kan utmana och balansera liberala och konservativa idéer och krafter.” Varför skulle inte människor som inte tillhör ”vänstern” kunna sköta den kritiken?
Anthony skriver däremot intressant utifrån sina egna upplevelser och jag tycker han har rätt i sin slutsats: ”Det som förenar det ena och det andra är den cyniska, oundvikligen farliga hållning som reducerar en komplex mänsklighet till handfasta politiska block”.
Jag håller med Bauhn i stora drag om de företeelser som vi kan observera. Att de däremot skulle vara representativa för en ny vänster ställer jag mig tveksam till.
Kritik och egna idéer sparar jag tills du har skrivit ditt inlägg.
—
Jag vill nog inte vara så hård mot Nick Cohen som du är. Visst kan man ifrågasätta hur utbrett fenomenet han kritiserar är inom vänstern, men jag tycker han sätter fingret på ett intressant problem. I brist på verkligt alternativ (i den mån en sådan brist är utbredd) är man beredd att stödja vem som helst som gör motstånd, oavsett vilka alternativ dessa motståndsmän förespråkar. Vänstern behöver utopier. Annars blir den blott reaktiv.
Berntsson har jag mer svårt för, men där finns också några russin. Delar din uppfattning om Anthony, däremot inte alls Bauhn. Tycker hans artikel inte tillförde någonting alls. /Jimmy
Jag är fullständigt enig med Thomas här. Tunna analyser och på det stora hela mest upphöjande av marginella ytterligheter till allmän lag, när det inte är direkt halmgubberetorik man sysselsätter sig med.
Jag skulle till exempel vilja säga att dogmvänstern och en sådan som Lennart Berntsson sitter i samma båt, när de utgår från att “kapitalismen” alltjämt är densamma som för 100, 200 eller 300 år sedan. Ja, för hur kan man annars påstå att 1900-talets utveckling har motbevisat tesen att 1800-talskapitalismen inte skulle kunna framdriva ytterligare utveckling?
Möjligen tycker jag att Thomas är alltför snäll mot Bauhn, som i mångt och mycket utgår från samma vulgärkritik av feminism som Pär Ström, samma vulgärkritik av postkolonialism och mångkulturalism som alla dessa sverigedemokrater, och så vidare.
—
Håller med dig om Berntsson och Bauhn. Man kan också ifrågasätta motivet hos Axess Magasin, då det känns som den gemensamma nämnaren hos de fyra artiklarna var vulgärkritiken du nämner. Men det finns i mina ögon intressanta tankar i de flesta av artiklarna – och främst Nick Cohens artikel. Han uppmärksammar protestkulturens baksidor, som jag ser det. /Jimmy
Håller med Marcus. Det var ena trista och tjatiga texter, särskilt Bauhns. “Vänstern var bättre förr”. (?) “De är islamistkramare hela bunten”. (Okej, sånt finns, men är det verkligen kännetecknande för dagens vänster? Är inte problemet ett annat?)
Dock fanns det väl ändå delar av Cohens artikel jag kan tycka är tänkvärda, även om den är väl polemisk. Så okej för den – resten kan man vara utan. Tycker jag.
—
Håller med. Fast jag gillade den personliga tonen i Anthonys artikel. /Jimmy
Jag undrar: Varför har högern så förbålt svårt att formulera ens en någorlunda träffande beskrivning av vad postmodernism och allt det där andra som hänt sedan 70-talet är? Kanske av samma anledning som gammalvänstern har så jäkla svårt att rättvisande beskriva nyliberalismen… Diskussionerna blir ofta därefter.
—
Jag delar den reflektionen. /Jimmy
Jimmy: Nåja, om vi letar korn i blinda hönors magsäckar så lär vi hitta dem, annars skulle hönorna vara, inte så mycket blinda som, döda. Och för all del: Man är välan själv en tocken höna. :-)
Jag tror nämligen att min sista reflektion ovan kan bli en mer fruktbar diskussion. Nyliberalism och postmodernism uppstår ju i samma historiska tillfälle (?) och verkar i mångt och mycket i konflikt med varandra. Nyliberalismen vill på flera sätt återuppväcka den klassiska liberalismen och dess rena förnuftstanke med tro på det fristående subjektet, medan postmodernismen tvärtom slutgiltigt vill lämna detta spår bakom sig. Kan man se dessa båda tankeriktningar som två motgående reaktioner på samma sak: Krisen för det moderna tänkandet? (Ur en kris kan man som bekant komma såväl stärkt, som fullkomligt förändrad, så man behöver inte avgöra vem som har rätt för att föra den här diskussionen.)
—
Jag har också slagits av att nyliberalismen och postmodernismen (samt den form av religiositet som brukar kallas New Age) uppkom ungefär samtidigt (och har tagit upp det lite grann i ett inlägg på bloggen). Visst är det ett fenomen som är intressant att diskutera. Jag tror helt klart du har en poäng. /Jimmy
yes. Och det är intressant och viktigt för att motverka begreppsförvirring att skilja på postmodernitet och postmodernism här:
“Krisen för det moderna tänkandet” är ju en annan benämning på det som kallas det postmoderna tillståndet (med dess “misstro mot metaberättelser”). Postmodernitet är alltså egentligen/ursprungligen inte en filosofisk skola, utan en beteckning på en viss tidpunkt i den västerländska idéhistoriens utveckling. Det postmoderna tillståndet kan alltså vara ett faktum alldeles oavsett om moderniteten kommer stärkt ur krisen eller inte.
Postmodernism har dock gradvis vunnit sin egen betydelse, och det är så jag använder begreppet här. Postmodernism kan används som namn på alla de olika – mycket olika! – teorier som utgår ifrån att denn kris för det moderna tänkandet (som alltså i sig är ett faktum) är ett tecken på detta tänkandes stundande uttåg ur historien (vilket då inte är avgjort ännu).
Postmodernitet=Kris för det moderna tänkandet. Postmodernism=Kritik av det moderna tänkandet.
Jag har med andra ord inte samma problem som många andra (inklusive herrarna själva) att kalla Foucault, Derrida, Deleuze för postmodernister. Tvärtom tycker jag att det ivriga förnekandet av postmodernism ofta missar den idéhistoriskt relevanta utvecklingen åren strax efter ‘68, krisen för det moderna tänkandet OCH att man står för en relevant kritik av detta tänkande.
—
Håller med. Man bör skilja på postmodernism och postmodernitet (även om många kritiker av postmodernismen, som ism alltså, tycks hävda att postmoderniteten som sådan är ett påhitt – en konspiration, kanske, av tänkare som Foucault, Derrida, Deleuze och andra).
“Herrarna” – är det artikelförfattarna du syftar på? /Jimmy
Näe, jag menade snarare att Foucault, Deleuze och de andra själva inte ville bli kallade postmodernister…
Och visst, kritikerna menar att postmoderniteten inte är/var ett faktum. Men måste man då inte förneka att det rasade ett “science wars” på 80- och 90-talen (om vad krigade man annars)? Måste man inte förneka det man samtidigt kritiserar på andra håll: Att postmodernismens “villfarelser” fullständigt har infiltrerat de samhälls- och humanvetenskapliga institutionerna? Och så vidare. Jag tror att man inte riktigt har förstått vad som menas med postmoderniteten och förnekar något annat – en väderkvarn…
Frågan här var ju också om inte rentav själva nyliberalismens uppkomst är ytterligare ett tecken på att postmoderniteten är reell, att den uppstod som en re-aktion på det moderna tänkandets kris. Det är en intressant frågeställning, tycker jag. Vore kul att höra någon nyliberals tankar om den…
(BTW: Det är jäkligt struligt att posta kommentarer… Har WordPress problem?)
—
Nu när jag läser vad du skrev en gång till är det självklart att det var Foucault et al du syftade på med “herrarna”…
Postmodernismens kritiker är tyvärr ofta rätt förvirrade. Det har jag slagits av förut. Fast jag (liksom du?) delar den kritiska uppfattningen om postmoderniteten som sådan.
(Har inte märkt av några problem med WordPress.) /Jimmy
Säg så här apropå kritiken av postmoderniteten: Befinner sig det moderna tänkandet fortfarande i kris? Ja, på väldigt många olika sätt. Dock inte på det sätt som exempelvis Lyotard tänkte sig. Ser man postmodernitet som ett tillstånd lär man alltså få backa. Ser man den som ett led i en idéhistorisk utvecklingsprocess som alltjämt pågår är den absolut relevant.
I själva verket kan man då betrakta Lyotards tal om slutet för metaberättelserna som ett symptom på postmoderniteten, snarare än en beskrivning av den. Man kan då också se nyliberalismens framväxt och framgångar under 80-talet som ett symptom på samma process, liksom -ismen postmodernismen. Liksom nationalstatens kris och globaliseringen. Liksom ersättande av motormetaforer med datormetaforer. Och så vidare.
—
Det är rätt symptomatiskt att Lyotard aldrig nämns annat än i idéhistoriska beskrivningar av “det postmoderna”. Jfr t ex Foucault eller Deleuze. Vänstern har kanske förlorat sina stora berättelser efter 1989 (egentligen redan från 1968), men liknande föreställningar som Fukuyamas “historiens slut” och Huntingtons “civilisationernas kamp” står ganska starka.
Jag tycker att 1968 är ett rätt intressant årtal, men inte nödvändigtvis för att 68-generationen hade så bra idéer. Snarare på grund av de processer som förändrat vårt samhälle sedan dess. /Jimmy
Ja, bra instick med Fukuyama och Huntington! Och visst är perioden efter 68 intressant. Frågan är om det var en tid av turbulent fasskifte som nu efter 99 har börjat stabilisera sig? Det vore riktigt häftigt att vara med om, men man ska inte göra en Lyotard/Fukuyama/Huntington och ropa allt för hemskt mycket hej…
[...] var det ekonomihistorikern Immanuel Wallerstein som myntade. Axess Magasin har ett temanummer, och jag tror vi kommer att bli rätt trötta på 1968. Till dess vill jag delta i [...]
[...] Bloggat: Strötankar och sentenser1, Intisbloggen, Kalle P, Pastey, Strötankar och sentenser2, LOKE, Andra bloggar om: 1968, [...]
[...] finns kvar av det som är vänster? – Betraktelse kring tidningen Axess temanummer om 1968, delvis en uppföljning till ett tidigare inlägg om utvecklingen de senaste fyrtio [...]