Rädsla för andra styr migrationspolitiken
oktober 20, 2007Har en inledare i Fria Tidningar i dag. Temat är förändringen av svensk migrationspolitik, framför allt från 1980-talet tills nu. Jag efterlyser en human, rättssäker och solidarisk asylpolitik. Men migration ses allt mer som en säkerhetsfråga.
Härom veckan uppmärksammade Fria Tidningar att psykiatrikern Thomas Jackson intervjuats i Nationaldemokraternas partiorgan Nationell Idag.
Det skulle kanske inte ha varit någon nyhet värd att lyfta fram, om det inte varit för att Thomas Jackson var en av de få medicinska experter som Marie Hessles statliga utredning om de apatiska flyktingbarnen åberopade.
Thomas Jackson menade att barnen simulerade. Med tanke på de åsikter han luftar för Fria Tidningars läsare är det fullt logiskt.
Läs fortsättningen här >>
***
Som av en händelse har Anders Wallner, partistyrelseledamot i Miljöpartiet med integration som ett av sina ansvarsområden, just skrivit en helt lysande krönika i medlemstidningen Grönt. (Även om jag anser att inställningen till migration inte handlar om att vara för eller emot mångkultur – det handlar om att vara för eller emot alla människors lika värde.) Rubriken är ”Främlingsfientliga myter korkar igen”.
Thomas H uppmärksammar en undersökning beställd av den brittiska regeringen som visar att migranter bidrar till att lyfta den brittiska ekonomin. 500 ekonomer, varav fem nobelpristagare, var inne på samma linje i ett öppet brev till USA:s president George W Bush och alla kongressledamöter. Jag uppmärksammade det här på min blogg. Jag har också bloggat om Marie Hessles utredning om de apatiska flyktingbarnen förut, två gånger rentav. Ett annat blogginlägg som kan vara relevant läsning handlar om migration sett ur ett världsekonomiskt perspektiv.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Fria Tidningar, Göteborgs Fria Tidning, Stockholms Fria Tidning, migration, invandring, asylpolitik, främlingsfientliga, mänskliga rättigheter, säkerhet, Thomas Jackson, apatiska flyktingbarn, Flyktingamnesti, Marie Hessle, Anders Wallner, mångkultur, Elisabeth Abiri, arbetskraftsinvandring, påskuppropet, Iran, Irak, Migrationsverket
Migrationspolitiken är som sagts så många gånger förr vedervärdig.
http://odelberg.wordpress.com/2007/10/17/byrakratisk-troghet-leder-till-inhumanitet/
Bra skrivet (du skriver förstås alltid bra). Särskilt slutklämmen om att vi måste sluta prata om flyktingmottagande som att det handlar om att vara ”för eller emot mångkultur” — det handlar ju om människors, enskilda individers, liv.
Helt lysande kan du vara själv. Grejen med att trycka på mångkultur (eller interkultur, som är ett bättre ord om man ska vara akademiker) i sammanhanget handlar för mig om att jag har svårt att se något annat slags samhälle efter att folk migrerat till en geografisk plats. För mig blir motsatsen segregation.
Ja, men först och främst handlar det om överlevnad, om rätten till liv och ett gott liv dessutom. Det måste komma i första hand och det är det som främlingsfientliga glider förbi när de vill göra generös flyktingpolitik till en ideologisk fråga om ”för eller mot mångkultur”. Det är en frågeställning som måste komma i andra hand i anbetraktande av döda afrikanska flyktingar i spanska fiskares nät.
[...] ligger helt i linje med det jag tidigare skrivit. Rädsla för andra styr migrationspolitiken. Arbetskraftsinvandring ses som den goda [...]
Vedervärdig, som sagt. Igår kom beskedet att min sambo, som är från Niger, inte får stanna fastän vi har ett nu halvårsgammalt barn tillsammans. Visst kan man väl få uppehållstillstånd senare pga familjeanknytning men då måste man först åka tillbaka till hemlandet och söka därifrån.
Detta trodde, och hoppades, vi att vi skulle slippa, vi vet nämligen att så är fallet om man endast är gifta men eftersom migrationsverket inte nämner något om vad som gäller om man har barn – av förståeliga skäl eftersom folk i desperation nog kan göra vad som helst för att få asyl, säkert till och med skaffa barn i oseriösa äktenskap- var man ganska optimistisk.
Saken är den att det inte med all säkerhet är frid och fröjd att återvända till västafrika utan folk som kommer tillbaks från Västvärlden kan försvinna spårlöst och hamna i fängelse. Men gissa om Migrationsverket, som anser att det är frid och fröjd i både Kongo och Irak, har någon koll på den saken eller i så fall ens bryr sig?
Mitt i den här chocken dök det iallafall upp en tanke i mitt huvud: vad spelar det egentligen för roll? Om man nu har självklar rätt att få uppehållstillstånd pga familjeanknytning, VARFÖR är det så himla viktigt att åka hem och ansöka och sedan komma tillbaka? Är det inte både enklare och billigare att strunta i det, istället för att behöva lägga ut en massa resurser på verkställande och ordna flygresor och skicka dokument mellan ambassader och migrationsverket i Sverige?
Eller är det kanske så att man HOPPAS att personerna i fråga ska försvinna spårlöst i hemländerna och inte KUNNA komma tillbaka?
Dels handlar det ju bara om icke-européer och om någon, som kanske ändå rentav anser att även de har människovärde, skulle bli upprörd så är det ju inte Sveriges ansvar eftersom det inte sker i Sverige.
Ett utmärkt smart sätt, helt i linje med Schengens syfte, att förhindra att utfattiga människor kommer hit och snyltar på vår välfärd, det försprång som vi så hederligt skaffat oss genom att kolonisera och plundra deras förfäder.
Stäng ute dem till varje pris, meja ner dem med stridsvagnar om så behövs, för om de kommer in så kanske den heliga ekonomiska tillväxten som står över vilka miljökatastrofer det än må vara – hemska tanke – INTE BLIR LIKA STOR!
PS: med stridsvagnarna syftar jag på vad man gjorde för ett par år sedan när trycket på spanska kustens flyktingmur blev för stort DS
[...] Rädsla för andra styr migrationspolitiken [...]
[...] Öppna gränserna! Öppna gränserna! Öppna [...]