Konsten att backa in i framtiden
april 2, 2007Ett nytt nummer av samhällsmagasinet Arena har just utkommit. Jag har med en tidsignal om Prophets Facing Backward, en bok av Meera Nanda, allra längst bak. Köp!
Det var i kölvattnet av Muhammedkrisen. Ni minns: Danska högertidningen Jyllands-Posten publicerade tolv teckningar av islams profet (några rasistiska, andra bara hädiska) och månader senare ställde arga unga män till upplopp i Mellanöstern. I den vevan bildades nätverket Demokratiske Muslimer, med populäre folketingsledamoten Naser Khader som ordförande. Radikale Venstre, som han tillhör, är på många sätt motpolen till Dansk Folkeparti – kulturradikalt, invandringsvänligt, vänsterliberalt. Khader har myntat uttrycket ”halalhippies”: antirasister som tror att solidaritet är att blunda för kvinnoförtryck, konservatism och religiös chauvinism.
Jag är inte helt nöjd med rubriken Arena satte, ”Minoritetens hierarkier”. Det gav det hela en vag känsla av mission civilisatrice, ”white man’s burden”. Texten handlar mycket om hindutva, en indisk rörelse som ganska förenklat kan beskrivas som en motsvarighet till kristdemokratiska extremister blandat med Sverigedemokraterna (men den kristna högern i USA är egentligen en bättre jämförelse). Det handlar också om ett alternativ – dalitrörelsen och dess tidige ideolog Dr Bhimrao Ramji Ambedkar. Denne var influerad av Karl Marx och John Dewey lika mycket som av Buddha.
***
Tycker du det här var intressant? Besök då andra bloggar om: Arena, Meera Nanda, Prophets Facing Backward, Muhammedbilderna, Muhammedkrisen, Jyllands-Posten, islam, Demokratiske Muslimer, Naser Khader, Radikale Venstre, Dansk Folkeparti, vänsterliberalism, invandring, halalhippies, antirasism, Sverigedemokraterna, hindutva, daliterna, dalitrörelsen, Dr Ambedkar, Marx, John Dewey, Buddha
Den där jämförelsen är helt omöjlig att göra med europeiska förhållanden, den kristna högern i USA är betydligt bättre jämförelse. Kristdemokrater har kommit i en miljö där kristendomen har varit den självklara majoritets religionen och i hundratals år en statsreligion. I USA och Indien har religionen var helt rensad från det offentliga rummet, att som i Sverige besöka kyrkor på skolavslutningen skulle vara hel uteslutet i USA och Indien (inte kyrkor då). I den miljön kämpar Hindutvan och den kristna högern för att den religionen majoriteten har också ska bli den statsbärande religionen. dvs, USA ska erkännas som ett kristet land och Indien ska vara ett hindusikt land. I Sverige och europa är det däremot självklart att kristna traditioner och högtider har en framträdande position. Tänk bara att här i USA så säger man Happy Holidays när svenskar säger God Jul.
Jämförelsen med Sverigedemokraterna missar också målet tycker jag. SD står för en mycket mer nationalistisk rasism, de skulle t.ex inte acceptera en svart svensk. För Hindutvan eller den kristna högern handlar det om att vara just Hindu eller Kristen, att konvertera är helt ok. Här skulle jag säga att skillnaden mellan Europa och Indien/USA är multikulturalismen. Europa är inte multikulturellt (se synen på kristendomen) ta t.ex fransmännens och tyskarnas syn på integration kontra assimilering. Indien har ju verklig multikulturalism i form av skilda familjelagar beroende på religion, dvs. muslimer kan gifta sig och skilja sig efter egna normer. Det är just denna multikulturalism Hindutvan bekämpar, de vill ha en enhetlig lagstiftning för hela landet.
Du har naturligtvis helt rätt. Min jämförelse haltar en aning (men jag ville inte skriva ett längre inlägg), den kristna högern i USA är mer lik hindutvarörelsen. Men Sd:s nationalism bygger, åtminstone i retoriken, mycket på att definiera ”svenskhet” och att bekämpa (potentiell) multikulturalism. Åtminstone sedan de börjat försöka tvätta bort sin rasiststämpel. (Och begreppet ”jul” är inte kristet utan till sitt ursprung hedniskt.) Tack för kompletteringen! Jag har gjort en liten ändring i inlägget ovan.
Förresten: Vad har du för uppfattningar om Ambedkar och dalitrörelsen? /Jimmy
Sant om God Jul, men du förstår vad jag menar.
Ambedkar kämpade överlag för ganska oantastliga ståndpunkter som det idag kan verka absurt att behöva kämpa för. Vare sig det gällde synen på daliter, kvinnor eller barnäktenskap.
Allra mest gillade jag hans kritik av Gandhis romantiserande av bylivet (som jag tycker påminner om Vandana Shiva).
En sak måste jag dock kritisera, dalit rörelsen av idag som jag stöter på den har ett ganska snävt fokus på affirmative action. Inte för att det nödvändigtvis är fel, även om jag är skeptisk särskilt till det stora kvoterna, jag undrar vad det betyder för de daliter som inte bor i städerna, vilket är en förkrossande majoritet. För dom måste det vara ganska poänglöst att så och så många procent av platserna på läkarlinjen i Dehli är reserverade för daliter. Jag tror att många landsbygdsdaliter inte känner sig hemma i den urbana dalitrörelsens frågor vilket lett till en olycklig radikalisering. Det är ju närmast en militant gerilla rörelse på sina håll. Tyvärr eftesom många daliter faktiskt nått höga politiska positioner och borde ha makt att göra något som betyder något för de daliter som inte bor i städerna.
Bra med prat om Det Radikale Venstre – det alltid viktigt att påpeka för den svenska publiken att den bästa liberalismen inte företräds av näringslivssponsrade Timbroilers eller folkpartiets sleaze.
[...] plugg, jobb och bloggande heter. Bland läsningen fanns senaste numret av Arena (Där hade jag en tidsignal). Det finns en hel del intressant att läsa i det. Bland annat en kontaktannons av författaren och [...]
Ska bli intressant att se vad det blir av Khaders nya parti.
—
Håller med. Kan tänka mig att Kalle P kommer att skriva en del om det. /Jimmy
[...] vill här anknyta till Meera Nandas kritik av det hon uppfattar som en ohelig allians mellan den postmodernistiska kunskapssynen hos en del [...]